Afraid to come home

Jag är rädd för att komma hem. Jag tänkte först att jag skulle bli kvar här en vecka till, men kom till den slutsatsen att problemen är kvar där ändå. Så bättre bara att åka hem i Tisdas och ta itu med allt.

Jag är rädd för det här nya livet jag skall leva. Jag lämnar alla mina narkoman kertsar och håller enbart kontakt med min storasyster. Jag är i kö för rehabiliterande arbetsverksamhet så jag kanske tjänar mina egna stöd innom ett halft år och jobbar! Det skulle vara bra om jag fick arbetsplatsen så snabbt som möjligt så att jag blir sysselsatt och får tankarna på andra saker.

Jag saknar såklart ännu Sofie otroligt mycket. Men jag är här för henne förevigt. Jag kommer stöda henne om hon det behöver och hon är alltid välkommen till mitt hem om hon behöver en skyddsplats eller en plats för att lugna sig.

Jag känner mig jätte ensam just nu, men jag har två nyktra vänner som jag kan hänga med. Det ska bli min skydds netverk. Jag ska fortsätta att upprusta min arsenal även fast jag lämnar narkoman livet. Just därför utrustar jag mig för att det kan komma några sura människor för jag lämnade dom. Så 5.5mm luftgevär ska jag köpa till min samling. Den går igenom huvudet på en människa från 100 meter. Och eventuellt sen när jag börjar få större stöd när jag fått arbetsplats ska jag skaffa en pilbåge till. Så att jag har ett vapen som är döds säkert dödligt.

Men men, tiden rullar på här... Mamma är påväg hit om en timme, så jag får lite mer krafter för dom två sista dagarna här.

Jag hoppas vekrligen att min medicinering forsätter som den är ute också. Alltså att jag får 1x 40mg Tenox till natten. Det har verkligen varit till behov för jag är har extrem ångest när jag ska såva.

Men så alltså på tisdag kommer jag hem.

Depression kick in

Nu mår jag inte längre bra. Jag saknar hem...

Better better...

Det går åt bättre håll hela tiden. Har fått upp metadonen till 100mg/dygn och fått en bentzo till (Tenox 40mg)  till natten så att vi eliminerar ångesten som jag får före jag börjar sova.

Jag börjar bli allt lyckligare att vara här, har fått en plats i kön till rehabiliterande arbetsverksamhet och har fått massor med saker ordnade!

Nu fattas bara bostad och jobb. Men har ansökt för båda så borde nog innom 1år få både två!

Folket här på kyminlinna är helt ok! En som går på mina nerver och skulle vilja slå in hans huvud men jag har lugnat ner mig och tar distans från allt våld.

Misse, John och Mamma kommer imorgon på visit. Det kommer min Pappa också men en annan tid för han och Mamma kan inte vara på samma plats samma tid. Så har mycket att se fram emot imorgon!

Jag börjar äntligen bli lycklig igen. Såklart saknar jag sofie jätte mycket, och skulle vilja att hon var där hemma och vänta på mig när jag kommer ut härifrån som en frisk man!
Men jag har accepterat att jag måste nu bara vänja mig sova och vara ensam och det har jag börjat göra faktiskt!

Efter jag kommer ut härifrån ska jag nog ta lite egen tid och åka upp till keuruu i mellersta-finland och spendera ti med min morfar och ta distans till loviisa.

När jag kommer ut ska jag bara vara i kontakt med icke-sprut vänner. D.v.s bara 3-4 människor men jag har inga problem att hitta sällskap och vänner. Jag ska dra helt ut mig från knark-spelet och nu bara fokusera på att få jobb och lägenhet och en nykter flickvän! Och såklart ska jag spendera tid med min lilla vaavi misse :)

PS. Glad kvinnodag åt alla kvinnor jag känner! speciellt min starka mamma som är starkast av alla kvinnor jag vet!