Suddenly I find Im standing still

Jag har nu varit 3 dagar hemma. Första dagen var underbar. Men dom två senaste dagarna har varit jävligt tråkiga. Jag har bara luggit på polarnas soffa och stirrat på tv. Då när jag använde buprenorfin var det jävligt skönt att ligga och stirra på filmer och tv, men nu när jag har varit nykter är det faktiskt ganska jävligt lamt. Jag har faktiskt inte orkat röra på mig dom senaste dagarna. Vet inte vad det beror på. Att vara nykter börjar så småning om vara tråkigt. Men imorgon har jag tänkt att gå och bowla med några vänner. Det här är ju också faktiskt mitt femhundrade blogginlägg! Haha, borde publisera den som en bok eller något! Okej inte många människor som kunde förstå den som en helhet. Men jag har faktiskt tänkt på en sak. Om jag dör pånågot sätt oväntat hoppas jag att någon printar ut min blogg och ger den till mina närmaste, familj och vänner. På så sätt kunde de läsa och minnas mig! Men men, imorgon ska jag ha roligt igen, nykter såklart! Jag tror det bara tar sin tid att vänja sig till sitt nya liv! Jag har ju också idag lagt in några arbetsansökan och så! Hitaasti hyvä tulee! Tomorrow will take us away, far from home. Tomorrow will take it away, the fear of today. It will be gone, due to our magic songs.

It can't rain every day

Nu har jag då varit en dag hemma. Nykter. Saknar faktiskt huset redan. Jag har faktiskt haft ångest nu och då. Över något som hände några dagar sedan. Ångest över sådant som hände för ett år sedan eller några månader sen. Minnen från det gamla. Men ändå skriker en röst i skallen att jag mår bäst i den skiten jag nu håller på att ta mig ur. Vad skulle det ha hänt om jag aldrig gick på vård? Hur hade jag spenderat mina 6 veckor. Högst antagligen hade jag stått på plats helatiden med sprutan i ena och bongen i andra handen. Men då hade jag ju inte haft något ansvar? Inte hade jag sprungit i kela eller sökt till skolor. Inte haft det ansvaret att ta hand om sig själv och vara nykter. Jag får ångest av allt ansvar som har fallit på mig nu. Eller helatiden har det funnits där men jag har helt enkelt inte bärt ansvar över något alls. Det lättaste skulle faktiskt nu vara att ta gameover och börja hasla buprenorfin igen. Men något gör att jag fortfarande är nykter? Något får mig att ta ansvar. Kanske jag faktiskt börjar bli vuxen. Eller hela min attityd mot drogvärlden har förändrats. Den är inte så trygg längre. Den kändes verkligen trygg. Även fast droger, våld och vapen helatiden snurrade kring dig, kändes det tryggt att vara där. Man hade en grupp psykopatiska narkomaner runt om sig. Ingen kunde såra dig. Du var känslolös. Du var en zombie som gick omkring på stan. Inget vad andra tänkte om dig sårade dig. Du kunde gömma dig bakom dina drogade ögon. Det var tryggt. Men nu måste jag bemöta världen som mig själv igen. Jag kan inte längre krypa in i minipsykos och leka död. Nahh, det här kan ju inte kännas så här i evigheter, det kan ju inte vara såhär länge mer. Eller jo det kan vara det i följande 2-3 veckor. Efter som jag gjorde ett stort misstag på lördagen. Fan vad smart jag var. Men det fick mig att inse realiteten. Jag är inte så jävla stark som jag trodde. Jag blir inte frisk på 6 veckor. Jag blir kanske aldrig helt frisk från det här. Jag måste kämpa med mina luster kanske ända tills jag dör? Då när jag första gången provade på amfetamin. Visste jag och jag sade till min vän; "Tästä lähetään, tän kun kerran tekee niin ei ole enää paluuta". Det är sant. Du vet hurdan känsla man får av det. Du kommer aldrig glömma den känslan. Du kommer genom dit liv att tänka på hur jävla bra man mår av det. Och det är faktiskt jävligt svårt att hitta något i livet som ger bättre känsla. Men det är ju inte meningen med livet. Att springa efter konstgjorda känslor. Man måste leva, njuta av livet sig själv och känna att man har uppnått något! Det är svårt ibland, men utan känslan av att man har lyckats med nått, kommer man aldrig fram i det här bajset. Nu börjar teksten bli aldeles för tankespridd. Dags att äta piller och gå och lägga sig!

Last supper

Sista dygnet här. Bästa dagen någonsin i mitt liv. Har haft roligt som fan. Kommer sakna människorna här. Vissa kommer jag träffa efter vården också! Men nu har jag fyllt min uppgift. Blivigt bra igen!

Uusi päivä koittaa.

Edellisestä lomasta jäi sekä hyvä että paska maku suuhun. Kaikenlaista tapahtui, mutta selvisin siitä selvänä. Tulin takaisin ja raittius tuntuu vitun hyvältä. Eikä menneet tai tulevat ahdista. En voi luvata etten sortuisi käyttöön taas, mutta tänään on semmonen fiilis että voisin olla selvinpäin 100-vuotta. Moni ei usko minuun eikä tule koskaan uskomaan. Se on heiltä pois, en anna sen vaikuttaa. Olen todistanut itselleni ja muille että minulla on sittenkin toivoa. Vastoin kaikkia odotuksia. Against the grain. Against the odds. I'll rise and I won't trip again. The dawn of a new day never looked, as good as this

Herätä mut maanantaina

Maanantaina meitsi saa terveen paperit ja hoito päättyy. Ohjaajien mielestä olen valmis menemään. Kaksi viikkoa etuajassa. En vaan tiedä yhtään mitä sitä tekisi siviilissä. En voi palata enään kentälle, mutta ei ole töitä ja mahdollinen opiskelu alkaa vasta syksyllä. Turhautumisen riski on vitun suuri. Ja kun entinen narkomaani turhautuu niin voi arvata miten käy... Huom, en käytä enää itsestäni nimitystä narkomaani. Olen mielestäni parantunut. En näytä enää nistiltä enkä toimi kuin nisti. Tottakai menneisyys roikkuu perässä loppu elämäni, mutta en voi vaikuttaa menneeseen, mutta voin kyllä vaikuttaa tulevaisuuteen!

When reality hits ya face hard

Idag slog det mig och hårt. Det spelar absolut ingen roll är jag hemma eller här. Det gör ont att tänka så, men man måste inse det. Alla fortsätter sina liv som ingenting hade hänt. Var jag där eller inte. Jag trodde jag var en del av ett "ekosystem" och tänkte att jag hade någon roll. Men det har jag inte. Alla klarar sig absolut hur bra som helst utan mig. Men what the fuck? Det verkar som ingen märker att jag är borta. Ringde folk på min permition och reaktionen var "Aijaa ootko sä päihdekuntoutuksessa? Jaa en oo hokannu että olisit ollu pois". Det stör mig. Jag börjar känna mig meningslös. De som jag har informerat att jag är här vet det men ingen annan värkar ha lagt märke till att jag har varit borta. De flästa av mina gamla vänner har fortsatt med sina liv utan mig och hittat nya människor som de trivs bättre med, och mina knarkar polare knarkar fortfarande likadant förutom att jag inte är där brevid och knarkar med dom. Så var är min plats i Lovisa? Kanske ingenstans börjar jag inse. Kanske jag kan starta ett nytt liv och få nya roller och vänner i någon annan stad? För nu för tillfället känns det faktiskt som om jag bara har några fåtal människor kvar där förutom min familj... Men man ska vara tacksam för dom få som man har! Det finns mycket människor som är mer ensamma än jag... Och fan, jag har faktiskt börjat digga att vara här. Här finns folk som gillar mig och jag gillar dom. Kunde vi inte leva här i huset förevigt som någon jävla hippifamilj!

Kaipuu...

Olen ollut omillani aika pitkään. Tarkoitan siis ilman minkäänlaista ihmisuhdetta. Kun tässä nyt ollaan vietetty aikaa subun ja pirin parissa niin ei ole oikeen nais-asiat oikein kiinnostanut. Lähin tyttöystävä oli piri ja piikit. Kummallista oli kyllä että käytön ohella en rakastunut kertaakaan. En tuntenut minkään näköisiä tunteita naisia kohtaan. Keskityin vaan vetämiseen ja sekoiluun. Vaikka minulla olikin lyhyt kesäromanssi, se ei tuntunut miltään. Olin koko ajan subuissa ja pireissä, valehtelin hänelle että olin lopettanut jne... Haha vittu mitä paskaa, en mä mitään lopettnu, vedin lisää vaan ja ei kiinnostanut seurustelu kyllä paskaakaan. Se loppui sitten yhtä nopeasti kun se alkoikin. Mutta nyt. Selvinpäin ollut jo viikkoja niin alkaa hieman vähän kaipaamaan naisen kosketusta. Olisi hienoa tuntea perhosia vatsassa kun tapaa jonkun hyvän näköisen naisen. Olisi hienoa taas pidellä jotakin naista kädestä... Vittu nyt alkaa menee vähän tunnolliseksi tämä homma! Mutta olen kyllä tosissani. Olisi hienoa jos ei tarvitsisi tätä uutta elämää viettää pitkään yksin. Mutta joo, tosiaan olisi hienoa joskus rakastaa ihmistä enemmän kuin aineita. Olis hienoo jos sais sen fiiliksen että joku pitää sinusta, huolehtii, välittää ja rakastaa. Käyttö maailmassa ei oikein näitä fiiliksiä paljon tullu. Ihmiset on onttoja ja välittää vaan siitä sun kamasta. Tottakai pari ystävää niistäkin piireistä välittää mutta vähä platonisesti, ei mitään rakkaus juttuja. No, meressä on monen monta kalaa, mutta vaikka niitä onkin ihan vitusti on vaikeata valkata sieltä joku semmonen mistä sä oikeesti diggaisit, ja joka diggais susta. Ja toki myös semmonen pitäisi olla joka ei häpeä mun taustaa ja hyväksyy sen. Onhan se varmasti vitun rankkaa yrittää seurustella entisen narkomaanin kanssa. Mutta tällanen oon ja en mä pysty mun historiaa muuttamaan miksikään. Tää elämä ja nää kokemukset on kasvattanu musta sen ihmisen minkä mä oon ja oon kyllä loppu peleissä vitun ylpeä itsestäni. Noo, aika kyllä tuo sen oikean vielä tullessaan, ehkä pari muutakin jotka luulee olevan niitä oikeita mutta ei ollukkan. Ei tässä nyt mihinkään kiire ole.

The game of addiction

Jag tänkte faktiskt på opioidberoende när jag lyssnade på Motörheads The Game. Texten är så passande för den livsstilen och hur dominant ämnet är. It's all about the game, and how you play it. It's all about control, and if you can take it. It's all about your debt, and if you can pay it. It's all about the pain, and who's gonna make it. I am the game, you don't wanna play me. I am control, there's no way you can shake me. I am your debt, and you know you can't pay me. I am your pain, and I know you can't tame me. Play the game.

Ehtaa douppii

Mitä vittua sitä tekis. Täällä oikeesti alkaa vähän seinät kirjaimellisesti kaatumaan päälle. Nää seinät alkaa todenteolla ahdistaa. Kun kattoo näitä puna-raidallisia seiniä kuukauden päivät alkaa pikku hiljaa vintti takkuilemaan. Jos rehellisesti sanotaan, niin tämä paikka alkaa turhauttamaan. Viimeisen viikon on tuntunut siltä että kerrataan samoja asioita päivästä päivään. Uusia tulee kokoajan taloon ja käytännön juttuja täytyy kokoajan käydä läpi. Ei vaan kiinnosta enään. Eteenkin kun pääsi vähän maistamaan vanhaa elämää päiväksi. Luukulta luukulle ja kattellen kun muut rännittää. Itseasiassa alkaa vähän pakostakin huokuttelemaan... Ajatus siitä että voisi vetää vielä viimeiset vedot subua haamuilee takaraivossa. Tai ei edes viimeiset vedot vaan että sitä pystyis vetämään useamminkin hallitusti. Jos nyt rehellisiä ollaan niin olen jopa suunnitellut palaamista vanhaan douppi elämään ja siitä sitten korvaushoitoon. Se korvaushoito jotenkin kutsuu mua. Se että sais ilmaset subut moneen vuoteen ja pystyis ylläpitämään kuosia vuosia. Tai mitä vitun kuosia? Eihän subusta oo edes irronnut mitään fiiliksiä vuoteen? Mutta jotenkin sitä toivoo että subulla olisi vielä jotakin annettavaa, nyt kun kuitenkin on ollu 13 päviää ilman. Ehkä edes pienet nuokut! Ei vittu nyt menee haaveiluks ja mielihaluks koko juttu. Siis pakko oikeesti päästä tosta paskasta eroon lopullisesti. Ei sillä ole muuta annettavaa kun kurjuutta, ahdistusta, masista, refloja, rikoksia, väkivaltaa ja rahattomuutta. Ja mitä se tarjoo sulle vastineeks? Ne pienet 10sec nousut ja sit oot taas vaan normaali...

Momentis

Nu har jag faktiskt ångest. Jag måste medge att gruppdynamiken påverkar mig massor. Det har kommit 4 nya killar hit. Jag saknar alla de gamla som nu har gått hem. De nya känns främmande och huset är inte längre det samma som det var. Jag vet helt enkelt inte min rol i gruppen! Det är just i liknande situationer som jag tidigare har botat med droger. Alltid som jag har fått en sånhärn fiilis har jag douppat bort den. Gömt mig bakom buprenorfin och amfetamin. Har helt enkelt inte kunna vara mig själv vid sociala tillfällen. Om jag har varit osäker, hamna gå till ny plats, träffa nya människor har man alltid försvara sig med droger. Nu kan jag inte längre gör det, jag känner mig sårbar.

Stora "B"

Idag har jag då varit en dag i min hemstad Lovisa på permition. Det har gått skit bra här tills. Har träffat både gamla och nya vänner. Två vänner kunde jag inte träffa och det harmar lite. "Personliga skäl". Japp kan gissa vad det berodde på. Men iallafall, jag har varit på flera ställen där jag förr brukade knarka, och såg till och med från en halvmeters avstånd hur folk stack sig med subutex. Det skrapade inte mig i röven. Satt där lugnt och kållade på. Blev knappt sugen alls! Det är deras sak, de får skjuta så mycket de vill, jag är nykter! Men alla dessa dofter av olika lägenheterna. Direkt då de öppnade dörren, kände jag den där vanliga doften av tobak och steriliserings lappar. Men hur som hälst har jag också skaffat nya vänner. På rehabilitering träffar man massor med olika personer. Vissa blir man vänner med. Hoppas vi alla bara håller vårt mål och kan umgås utan droger i framtiden! Dagen har varit super, tack till alla vänner som tog kontakt! Diggar er alla, nyktra och icke nyktra, gamla och nya! Tää menee kaikille niille ketkä polttaa askin päiväs. kaikille niille ketkä juo sen pullon päiväs! Kaikille niille ketkä polttaa säkin päiväs, kaikille ketkä vetää monee nappii päiväs! Tää on kaikille niille ketkä haluu olla ilman, kaikille niille ketkä ei voi elää ilman!

Totuuden peili.

Vieläkin haaveilen niistä viimeisistä vedoista... Ihan mikä tilanne tahansa niin ajatukseni aina vain palaavat mielitekoon ja haluun. Suunnittelen aina päässäni miten pääsisi vedoille, sitten huomaan ajatuksen kulkuni ja pysäytän sen. Jotenkin subusta lopullisesti luopuminen tuntuu niin hankalalta. Onhan se ollut vuosien varrella paras kaverisi. Subu pitää sinusta sellaisenaan kun olet, subulle voit hukuttaa huolesi, subu ymmärtää, sinä et käytä subua, vaan subu käyttää sinua. Onhan se vain aine, ja vitun petollinen sellainen. Mutta silti rakastin subua enemmän kuin mitään ihmistä maapallolla. Okei, no joo tottahan toki olen subun kautta saanut ikimuistoisia kokemuksia ja kavereita. Elämäni parhaimman kaverin. Kaverin joka ei todellakaan jätä pulaan. Sain asua hänen luonaan, aina saanut syödä ja juoda. Olla hänellä aina kun vain halusin. Vaikka hän käyttääkin vielä, en aio luopua sellaisesta ystävästä. Mutta subusta kyllä. Se olikin vain illuusioa. Ei mikään ollut oikein todellista. Elin pitkään valetta. Se olikin pelkkää tyhjyyttä. How can you love it... How can you believe it... How can you need it... When there's nothing there? I want to show you something so much better. I'll make the world seem a little bit deader. You smile... but it's all despair. You love... but there's nothing there

Maailman vauhis.

Vad är det riktigt för folk som läser min blogg! Vet ungefär få vänner som brukar läsa, men när jag kållade på statistik 2.3 var det 30 männskor som hade läst. What? Mä en pysy tän maailman vauhis!

Here I come!

Nu hade vi då möte med personalen och jag beviljades permition till nästa måndag och tisdag! Najs! Abstinensbesvären börjar gå över och jag pissar rent nu! Jag är lite orolig över att jag måste gå och hämta mina greijer från the hoods! Jag kommer träffa en heldel gamla knarkarkompisar men måste vara stark. Jag har iallafall tänkt att jag bevarar 2-4 stycken av dem. Min bästa vän är ju fan en av dem! Jag hoppas att han kunde göra samma sak som jag och börja leva ett bättre liv. Men det är hans val och tänker inte lämna honom enfast han knarkar. Jag måste bara göra klart att det inte finns några sprutor eller narkotika synligt då när jag besöker honom! Bästa killen någonsin! Ska faktiskt bli skönt att träffa honom även fast jag senast ringde honom idag. En kopp kaffe, hämta greijerna och gå ut ur dörren som en nykter man!

From time to time.

Haha, läste igenom massor med gamla bloggtekster. Nostalgi va? Fan hur angstig ton-åring jag har varit! Jag märkte faktiskt också att desto mer jag började gå in i drogvärlden desto kortare, färre och mindre angstiga skrifter som jag skrivit. Okej jag måste ju medge att jag har haft jävligt kul bland alla världens droger jag tagit. Det har varit så jävla roligt! Det kanske också beror på att under tiden som jag har varit opioidberoende har jag varken haft mycket bra eller dåliga känslor. Och jag märker också på mina texter när jag har skrivit dem under påverkning av amfetamin. Jävligt "stora och viktiga känslor" Haha. Subbet dämpar känslor, amfetamin igen förstärker dem! Over and out!