When reality hits ya face hard

Idag slog det mig och hårt. Det spelar absolut ingen roll är jag hemma eller här. Det gör ont att tänka så, men man måste inse det. Alla fortsätter sina liv som ingenting hade hänt. Var jag där eller inte. Jag trodde jag var en del av ett "ekosystem" och tänkte att jag hade någon roll. Men det har jag inte. Alla klarar sig absolut hur bra som helst utan mig. Men what the fuck? Det verkar som ingen märker att jag är borta. Ringde folk på min permition och reaktionen var "Aijaa ootko sä päihdekuntoutuksessa? Jaa en oo hokannu että olisit ollu pois". Det stör mig. Jag börjar känna mig meningslös. De som jag har informerat att jag är här vet det men ingen annan värkar ha lagt märke till att jag har varit borta. De flästa av mina gamla vänner har fortsatt med sina liv utan mig och hittat nya människor som de trivs bättre med, och mina knarkar polare knarkar fortfarande likadant förutom att jag inte är där brevid och knarkar med dom. Så var är min plats i Lovisa? Kanske ingenstans börjar jag inse. Kanske jag kan starta ett nytt liv och få nya roller och vänner i någon annan stad? För nu för tillfället känns det faktiskt som om jag bara har några fåtal människor kvar där förutom min familj... Men man ska vara tacksam för dom få som man har! Det finns mycket människor som är mer ensamma än jag... Och fan, jag har faktiskt börjat digga att vara här. Här finns folk som gillar mig och jag gillar dom. Kunde vi inte leva här i huset förevigt som någon jävla hippifamilj!