Jag vet inte längre hur jag ska vara i denna galna världen. Jag har så många sidor och så många roller. Nu vill jag inte längre vara nån och jag vill bara ruttna bort i mitt lilla egna bo... I tystnad.
Jag tror jag har gett upp, jag är så trött och... I am so weak. Jag årkar inte längre, alla världens problem faller på mig och jag känner mig så tung. Jag vet inte årkar jag. Jag har tappat gräppet...
Jag är över medicinerad och patetisk. Jag klarar inte det här även fast ja har så mycket medicin som ska stoppa det här. Jag är helt enkelt jävligt manis-depressiv. Jag är bipolär och jag isolerar mig helt som pappa gjortde när jag var liten... Jag är en fukings BRADNT. Och det kan ingen ta från mig... Jag saknar pappa...
Här i mitt lilla bo får jag för mig själv gråta och bråka med min hjärnä... Jag är inte normal...
Jag får från morgon till kväll bråka med mig själv och försöka medicinera allt men det bara skiter sig. Varför kan jag inte hitta lycka. Jag ska nu bråka med mig själv och lyssna på musik... Musik är min tystnad...
sunnuntai 17. huhtikuuta 2016
tiistai 5. huhtikuuta 2016
Two steps forward, one step back.
Jag retkahti idag. Första gången sen jag och Sofie gjorde slut. Så det måste närma sig 10 veckor utan amfetamin! Konstigt dock så sökte jag inte sällskap för ikväll, utan sitter ensam här i mitt rum! Rökte faktiskt första gången gräs det här året idag också! Tänka sig att jag i 10 veckor, om inte mer, kunde vara utan amfetamin! Och tänkte nog inte efter ikväll ta på nytt. Toleranserna har inte gått ner iallafall. Fick ta 0.7 gramm för att ens komma igång. Och det är ingen dålig amfetamin heller.
Nå har varit ute med misse mycket tillsammans med mamma och pratat ganska mycket.
Tänkte på att gå ut på stan eller Liljendal men kom till slutsatsen att jag vill nu bara ta för mig själv och reflektera lite på mitt huvud.
Jag har uppnått något jätte konstigt tillstånd. Jag är jätte lugn och tänker inte agressivt längre. Jag bryr mig fan i saker som var skit viktiga förut. Som t.ex respekt och social tillställning. Det bara försvann när jag en tid satt på rehab. Kan vara utan att provoseras i saker som jag tidigare hade gett mig ut på någon, men nu bryr jag mig inte. Jag bara inte behöver längre bevisa min manlighet eller hur mycket respekt man har. För jag vet att jag inte behöver det. Jag behöver inte längre planera hemska saker eller gå beväpnad hela tiden. För jag vet att dom som jag bryr mig om, dom som jag behöver, så vet nog vem jag är och vad jag står för. Om några halv bekanta eller okända människor inte respekterar mig, så bryr jag fan i det. För allt kastades ut från fönstret när jag blev singel.
Om jag hade reagerat på sakerna på mitt gamla våldsamma och agressiva sätt under tiden som jag skildes hade jag suttit innne och länge. För mina gamla värden lät mig inte släppa sådan disrespekt jag fick av en del människor. Och jag var vällllldigt nära gränsen för lååång tid på kåken.
Det var bara ett finger tryck mellan mig, kulan och en annan människa. Då när jag siktade en annan människa i huvudet och tänkte skjuta, vilket skulle minst ha orsakat minst hjänskada så kunde jag inte. Och om jag inte är färdig i den situationen att trycka av är jag inte heller tillräckligt monster för att använda sådan nivå av våld och vill inte ha den bilden av mig heller. Jag har tänkt ut det miljontals gånger i mitt huvud, och kom fram till slutsatsen att jag bara agerar extremt våld då jag, mitt hem och väldigt nära personer (inkluderande missse) är i direkt fara. Dvs. jag tänker inte längre vara den som är offensiva sidan. Planerar alldrig mer misshandel eller hot för någon som inte direkt är på väg för att harma mig eller min famlij. Och där kom jag till mitt gyllene avtal med mig själv, Det är att Sofie inte helt längre tillhör den del av mitt liv som jag måste beskydda eller att hon är värd offensiva anfall. Utan nu är det bara jag själv och familjen här i Tessjö som jag är färdig för det och misse å mamma går ju inte omkring på stan direkt så jag behöver inte längre helatiden vara färdig för konflikt när jag lever mitt liv, bara när jag är hemma.
Min arsenal har blivit större och jag tänker öka på antal vapen hela mitt liv. För jag helt enkelt gillar att skjut och jag älskar att samla på vapen. Men det hindrar ju inte mig för att ha dom redo för om någon smäller in hos mig och tänker skada någon! Då kan jag lika bra ha mina vapen och kulor plaserade på såsätt att jag har snabbt tillgång till dem när (om) jag måste skydda min familj/hem för ovälkommna gäster och det krävs dödliga åtgärder, Det kan jag säga att jag är såpass tränad nu att jag träffar huvet på vem som helst i en bråkdels sekund, och jag har såpass brutalt starka vapen (det effektivaste man kan ha utan tillstånd) och kulor att om någon utan tillstånd tränger sig in här så är den första som gör det död.
Men inte bara ligger mina vapen här för att samla damm. Jag skjuter nu en gång per dag och tillbringar min tid med mina vänner med att skjuta. Det är faktiskt skit kul och jag har totalt hittat ett nytt sätt att spendera min fritid. Jag har också ställt in optiken på mitt gevär som jag har för långa distanser så optimalt att jag själv är imponerad över hur jag själv fick inställt den så jävla bra att jag träffar en ölburk på 40 meter. Det andra geväret har jag med öppna sikt så jag snabbt får ett bra skått på kort distans. Det är också jätte kul att variera med optik eller utan när man skjuter för träning.
Men mera om det här tillståndet. Jag tror mina testosteron nivåer har gått ner i kroppen nu när jag inte längre har en partner, så det gör att jag har lugnat ner mig. För nu är jag inte längre någons man och behöver bara skydda mig själv och min familj hemma. Och det sista av mitt ego och napoleon komplex försvann tillsammans med Sofie, Jag kände mig så jävla förnedrad och bedragen att jag bara släppte allt och var tvungen att helt från början definiera mig själv pånytt. Och då kom jag på vad jag är och vem jag är. Och medsamma föll hela behovet för "socialställning) och respekt. Jag behöver inte umgås med bovar för jag har mina trogna vänner där, och dom kräver inte att man på heltid smörjar relationer med droger. Jag behöver inte längre heller olagliga droger på samma sätt som förr så behöver inte vara ute på banan för det heller. Det finns nog överallt så man behöver inte direkt vara där helatiden. Och genom att det har fallit så många dåliga människor från min krets och när man inte umgås med opåligliga människor så behöve rman helt enkelt inte vara agressiv mera. Det är inte på såsätt man lever normalt. Och när man behöver inte försvara sin ära om det inte är konstant någon som attackerar den. Så som det var förr. Då fick man helatiden försvara sin ära, när sliskiga personer försökte tafsa i det du har. Så simpelt är det; om man inte har något så förlorar man inget, och då behöver man inte heller gå och tänka på hur man ska hålla allt. Och jag kom fram till det som mäst gör mig nöjd, och det är egentligen ganska fult. Det är det att jag vet att ingen har tagit något från mig som jag behöver försvara och de som tror att dom tar är själv sämre männisor än jag, Simpelt, de som utmanar mig är helt enkelt det lägsta som männskligheten har att erbjuda på, Och det att jag vet själv att jag är totalt överlägset bättre på alla plan än dem gör att jag bara är blir allt gladare när jag ser hur dåligt det går för dom. Det är lite egoistiskt men det är faktat. Och när dom strugglar och tror att dom har på något sätt slagit mig så kan jag för mig själv le här och ha det bra! Det är det som har fått mig att vara fredlig. De som är råttor förtjänar det och världen har sitt sätt att bestraffa dom, så värför ska jag gå och attackera dom och riskera min frihet när dom helt enkelt inte har fått något av värde eller skadat mig på nått sätt. Den här break-uppen var unversumets sätt att rensa bort människor i min miljö som bara var falska. Och jag mår bara bättre och dom falska bara lider mer. Win win för alla!
Nå har varit ute med misse mycket tillsammans med mamma och pratat ganska mycket.
Tänkte på att gå ut på stan eller Liljendal men kom till slutsatsen att jag vill nu bara ta för mig själv och reflektera lite på mitt huvud.
Jag har uppnått något jätte konstigt tillstånd. Jag är jätte lugn och tänker inte agressivt längre. Jag bryr mig fan i saker som var skit viktiga förut. Som t.ex respekt och social tillställning. Det bara försvann när jag en tid satt på rehab. Kan vara utan att provoseras i saker som jag tidigare hade gett mig ut på någon, men nu bryr jag mig inte. Jag bara inte behöver längre bevisa min manlighet eller hur mycket respekt man har. För jag vet att jag inte behöver det. Jag behöver inte längre planera hemska saker eller gå beväpnad hela tiden. För jag vet att dom som jag bryr mig om, dom som jag behöver, så vet nog vem jag är och vad jag står för. Om några halv bekanta eller okända människor inte respekterar mig, så bryr jag fan i det. För allt kastades ut från fönstret när jag blev singel.
Om jag hade reagerat på sakerna på mitt gamla våldsamma och agressiva sätt under tiden som jag skildes hade jag suttit innne och länge. För mina gamla värden lät mig inte släppa sådan disrespekt jag fick av en del människor. Och jag var vällllldigt nära gränsen för lååång tid på kåken.
Det var bara ett finger tryck mellan mig, kulan och en annan människa. Då när jag siktade en annan människa i huvudet och tänkte skjuta, vilket skulle minst ha orsakat minst hjänskada så kunde jag inte. Och om jag inte är färdig i den situationen att trycka av är jag inte heller tillräckligt monster för att använda sådan nivå av våld och vill inte ha den bilden av mig heller. Jag har tänkt ut det miljontals gånger i mitt huvud, och kom fram till slutsatsen att jag bara agerar extremt våld då jag, mitt hem och väldigt nära personer (inkluderande missse) är i direkt fara. Dvs. jag tänker inte längre vara den som är offensiva sidan. Planerar alldrig mer misshandel eller hot för någon som inte direkt är på väg för att harma mig eller min famlij. Och där kom jag till mitt gyllene avtal med mig själv, Det är att Sofie inte helt längre tillhör den del av mitt liv som jag måste beskydda eller att hon är värd offensiva anfall. Utan nu är det bara jag själv och familjen här i Tessjö som jag är färdig för det och misse å mamma går ju inte omkring på stan direkt så jag behöver inte längre helatiden vara färdig för konflikt när jag lever mitt liv, bara när jag är hemma.
Min arsenal har blivit större och jag tänker öka på antal vapen hela mitt liv. För jag helt enkelt gillar att skjut och jag älskar att samla på vapen. Men det hindrar ju inte mig för att ha dom redo för om någon smäller in hos mig och tänker skada någon! Då kan jag lika bra ha mina vapen och kulor plaserade på såsätt att jag har snabbt tillgång till dem när (om) jag måste skydda min familj/hem för ovälkommna gäster och det krävs dödliga åtgärder, Det kan jag säga att jag är såpass tränad nu att jag träffar huvet på vem som helst i en bråkdels sekund, och jag har såpass brutalt starka vapen (det effektivaste man kan ha utan tillstånd) och kulor att om någon utan tillstånd tränger sig in här så är den första som gör det död.
Men inte bara ligger mina vapen här för att samla damm. Jag skjuter nu en gång per dag och tillbringar min tid med mina vänner med att skjuta. Det är faktiskt skit kul och jag har totalt hittat ett nytt sätt att spendera min fritid. Jag har också ställt in optiken på mitt gevär som jag har för långa distanser så optimalt att jag själv är imponerad över hur jag själv fick inställt den så jävla bra att jag träffar en ölburk på 40 meter. Det andra geväret har jag med öppna sikt så jag snabbt får ett bra skått på kort distans. Det är också jätte kul att variera med optik eller utan när man skjuter för träning.
Men mera om det här tillståndet. Jag tror mina testosteron nivåer har gått ner i kroppen nu när jag inte längre har en partner, så det gör att jag har lugnat ner mig. För nu är jag inte längre någons man och behöver bara skydda mig själv och min familj hemma. Och det sista av mitt ego och napoleon komplex försvann tillsammans med Sofie, Jag kände mig så jävla förnedrad och bedragen att jag bara släppte allt och var tvungen att helt från början definiera mig själv pånytt. Och då kom jag på vad jag är och vem jag är. Och medsamma föll hela behovet för "socialställning) och respekt. Jag behöver inte umgås med bovar för jag har mina trogna vänner där, och dom kräver inte att man på heltid smörjar relationer med droger. Jag behöver inte längre heller olagliga droger på samma sätt som förr så behöver inte vara ute på banan för det heller. Det finns nog överallt så man behöver inte direkt vara där helatiden. Och genom att det har fallit så många dåliga människor från min krets och när man inte umgås med opåligliga människor så behöve rman helt enkelt inte vara agressiv mera. Det är inte på såsätt man lever normalt. Och när man behöver inte försvara sin ära om det inte är konstant någon som attackerar den. Så som det var förr. Då fick man helatiden försvara sin ära, när sliskiga personer försökte tafsa i det du har. Så simpelt är det; om man inte har något så förlorar man inget, och då behöver man inte heller gå och tänka på hur man ska hålla allt. Och jag kom fram till det som mäst gör mig nöjd, och det är egentligen ganska fult. Det är det att jag vet att ingen har tagit något från mig som jag behöver försvara och de som tror att dom tar är själv sämre männisor än jag, Simpelt, de som utmanar mig är helt enkelt det lägsta som männskligheten har att erbjuda på, Och det att jag vet själv att jag är totalt överlägset bättre på alla plan än dem gör att jag bara är blir allt gladare när jag ser hur dåligt det går för dom. Det är lite egoistiskt men det är faktat. Och när dom strugglar och tror att dom har på något sätt slagit mig så kan jag för mig själv le här och ha det bra! Det är det som har fått mig att vara fredlig. De som är råttor förtjänar det och världen har sitt sätt att bestraffa dom, så värför ska jag gå och attackera dom och riskera min frihet när dom helt enkelt inte har fått något av värde eller skadat mig på nått sätt. Den här break-uppen var unversumets sätt att rensa bort människor i min miljö som bara var falska. Och jag mår bara bättre och dom falska bara lider mer. Win win för alla!
Tilaa:
Blogitekstit (Atom)