Confused as fuck

She seems dressed in all of me
Stretched across my shame
All the torment and the pain
Leaked through and covered me
I'd do anything to have her to myself
Just to have her for myself
Now I don't know what to do
I don't know what to do
When she makes me sad

She is everything to me
The unrequited dream
A song that no one sings
The unattainable
She's a myth that I have to believe in
All I need to make it real is one more reason
I don't know what to do
I don;t know what to do
When she makes me sad

But I won't let this build up inside of me
But I won't let this build up inside of me
But I won't let this build up inside of me
But I won't let this build up inside of me

I catch in my throat
Choke
Torn into pieces
I won't, no
I don't want to be this

But I won't let this build up inside of me
(Won't let this build up inside of me)
I won't let this build up inside of me
(Won't let this build up inside of me)
I won't let this build up inside of me
(Won't let this build up inside of me)
I won't let this build up inside of me
(Won't let this build up inside of me, won't let this build up inside of me)

She isn't real
(Won't let this build up inside of me)
I can't make her real
(Won't let this build up inside of me)
She isn't real
(Won't let this build up inside of me)
I can't make her real
(Won't let this build up inside of me

Eat shit and die

Syökää paskaa huorat, mä painan kytkintä!
Imetään sit vaikka piippua saatana, jotain on vittu tehtävä että tää vitun paska loppuu...
Vai pistänkö jonkun muun imemään piippua? Vai alanko ite imemään munaa?

Trapped and fooled

Fuck up, Fuck up, fuck up!
Jag är för ofta ute och festar.
Jag blev halft lurad av en äldre kvinna och är nu under hennes kontroll. Eller så käns det i allafall.
Hon kan använda mig som en leksak om hon vill för att jag gick in i hennes fälla och jag är inte säker varför hon just ville ha mig i den här fällan. Eller var jag den första bara som gick in i den? Eller är jag inte den ända? Iallafall så är jag skit nervös för hon kan få det här att se ut som något som inte ser så bra ut i andras ögon som inte förstår vad som hände. Men jag tror hon fick tillräckligt av mig ikväll. Bara av min personlighet. Hon verkade inte förstå att jag påriktigt är en ovanligt smart pojke och inte bara en hjärnlös narkoman. Hon trodde jag ljög när jag berättade faktor om historia, politik, biologi etc... Och sen blev hon skit sur när jag inte gav upp i ett argument som jag var bomb säker på att jag hade rätt i. När jag bevisade att jag hade rätt genom wikipedia så blev hon skit sur och bara stack iväg och jag blev själv lite upprörd när jag inte helt enkelt får ha "rätt" i våra argument, för hon respekterar inte mig och hon verkar tycka jag bara ska tyst och aldrig säga min egna åsikt. Vad fan är det för "Vänskap"? Jag har andra vänner som är mycket äldre än mig men ändå kan vi argumentera och om jag har rätt i något och kan bevisa det så får jag såpass mycket respekt att jag inte blir ner skälld. I en normal relation mellan mäniskor så krävs det respekt åt båda hållen i vänskap, annors ser jag iallafall ingen poäng i att umgås.

Dessutom tror jag att hon försöker få mig och min riktiga, barndomsvänner att börja strida. Hon ställer till med situationer som får mig att säga illa om min barndomsvän och honom mot mig. Och sen hackar hon ner på mig att jag inte behandlar mina barndomsvänner väl och att jag är en mobbare och elak. Hon har ju kännt oss i en vecka? Hon vet ju inte något om hur vår relation funkar med barndomsvännerna. Jag tycker i allafall att det här luktar illa. Jag anar ugglor i måssen. Jag känner på mig att det här bara är manipulation och hon har fått in mig i någon fälla. Frågan är bara vad vill hon med mig? Vad får hon ut av att skapa kaos och sånhärna konflikter? Det vet jag inte ännu men jag får nog reda på det. Hon råkade lura mig i sin fälla men hon har inte fattat att hon försöker lura någon som är smartare än hon (Så narsistisk är jag, och jag vet exakt hur klok och fix jag är). Jag kan också spela spel. Och hon tror jag är dum så det är till min fördel för att försöka få dessa meningslösa konflikter lösta. Jag skriver ner mina tankar och verklitgen kan spela mina kort i den här världen. Hon tror jag är ung, naiv och helt enkelt att jag inte är smart. Men det fattar hon inte för hennes egna narsism och okunnighet. Hon har inte ennu lärt känna mig och hon har inte gjort sina läxor gällande mig. Jag ska nog klara ut mig ur den här fällan. Du som läser det här, hoppas jag verkligen att förstår att jag verkligen blev lurad när jag "let my guard down" för en kväll och dessutom var jag jävligt hög på massor av droger (Lyrica, metadon, gräs, alkohol, diapam). Dessutom fick jag en kopp te med något i sig som ennu är ett mysterium för mig vad det var. Och som körsbäret på kakan så var jag jätte sårbar den kvällen för jag fick två panikattacker den kvällen och var emotionellt jätte ostabil så hon såg ju sitt tillfälle att lura mig i fällan. Du fattar nog.

Problemet är också att för många mäniskor vet om den här situationen för jag fick panik när jag kom hem och fattade vad som hade hänt. Så jag ringde ju halva mina lojala vänner till hjälp om det skulle ha skitit sig. Som t.ex. min stora syster som kan bevisa att jag faktiskt befästade mig i mitt hus med alla vapen laddade och en hjälm typ på huvudet och väntade bara på att ett gäng med stora arga män skulle storma in ur dörren och riva mig i bitar. Så fuckings nervös blev jag av det här att jag halft var i psykos eller så var jag i en full psykos. Det att jag skriver ner det här är min synvinkel på saken och mitt bevis på vad som går i huvudet på mig. Så att du som läser det här, om jag någonsin behöver visa åt er alla vad som jag tyckte hände så kan jag slå upp det här på datan och så får man fritt läsa och göra sin egna slutsats.

Fan vad jag är arg på mig själv att jag lät mig bli lurad. Och mycket arg på henne. För hon kan ju skita mitt liv och psyke med det här. Men jag ska inte låta henne göra det. Jag ska fan spela smart nu och inte låta henne sprida kaos i min närkrets hur som helst. Jag varnar dig som läser också om det här. Jag tror ni som läser redan vet vad jag skriver om och känner till denna människas fällor och hur falskt hon spelar. Det här var inte helt enkelt rättvist mot mig. Men varför just jag? Jag har svårt att tro att hon bara gillar mig för mitt utseende eller min personlighet. Och mitt socialastatus är inte heller till någon nytta åt henne. Vad jag vet iallafall... Kanske det är något jag missar här nu, men jag som en smart mäniska kommer nog på vad som är hennes röda tråd. Om du har läst såhär långt redan så tror jag du förstår att det var ett misstag av mig och jag skäms för att jag lät mig bli lurad och skäms för att jag inte gjorde något på ett annat sätt.

Tack och hej, får se nu vad det här blir, mina vänner har också fattat att det är någon hund begravd i det här och vissa nära vänner har erbjudit hjälpa mig om skitet flyger i fläkten ( Om ni vet vad jag menar).

Men du Sofie. Mäst är jag ledsen för att hon kom åt dig genom mig och att jag inte fan fattade att jag kan bli lurad så att det är till besvär åt oss båda. Hon försöker få in jätte absurda och osanna åsikter om dig in i mitt huvud. Hon rakt ut sagt försöker få min respekt och kärlek mot dig att försvinna och att jag ska bryta kontakten med dig helt: Men så dum är ju inte jag att jag går på det.

Men jo, nu har jag fått utt det jag vill säga om den här jävla röran som har kokats ihop och jag medger att jag borde ha fattat att hålla mig undan från henne, men jag är bara också en mäniska och framförallt en man (män har ju behov som får män att inte alltid att tänka på konsekvenserna). Så ja skyller inte allt på henne. Det är min egen dumhet och det är också mitt ansvar. Men jag är färdig att ta mitt ansvar om jag får rakt säga ut min synvinkel så att ni som tänker dömmma mig pågrund av det här kan dömma mig rättvist. Tack.

Disappointed

Jag är besviken på mig själv. Jag har inte lyckats lämna sprutorna som jag låvade mig själv. Jo jag har minskat och har nog gjort framsteg, men jag har ändå injicerat mina mediciner och har två gånger trillat ner för amfetamin. Men men, socialt och psykiskt har jag gjort stora steg. Jag jobbar nu 4 gånger i veckan på mentera, jag mår psykiskt bra allmänt och är mycket piggare än förr.
Så inte har jag helt misslyckats. Jag har också fått enorma berg bort från mina tankar, det mästa angående min ex-flickvän Sofie. Vi har diskuterat djupa, viktiga saker och kommit överäns om viktiga saker och fått upprätt saker som var oklara mellan oss. Så det känns skönt att vi kan spendera tid tillsammans som vänner. Eller vi är mer än vänner men vi sällskapar inte. Svårt att förklara. Men så ser jag det. Och jag har varit orolig över henne på senaste tiderna och jag har klar gjort det åt henne och försökt få henne att förstå att jag bara bryr mig om henne och vill att hon ska ha det bra och att hon inte ska behöva må dåligt. Så jag stöder henne och jag har erbjudit hjälpa på det sätt jag kan och jag kan inte något åt det men jag har fortfarande känslor för henne och jag kan inte själv beskriva dom känslorna men dom är väldigt kompliserade och jag kan inget åt saken att jag fortfarande bryr mig om henne. Och det har jag sagt åt henne och hon förstår det.

Jag har haft det ganska så bra eftersom jag har lämnat min gamla sociala missbrukar kräts.
Jag är för det mästa hemma men umgås med förnuftiga barndoms vänner. Det räcker mig.
Jag slipper all drama och allt ruttet skit som pågår i missbrukar krätsen nu, och är jävligt tacksam att jag inte behöver vara en del av det.

Den gamla solidariteten och lojaliteten har försvunnit från min missbrukar kräts. De flesta har blivit råttor och man kan inte lita på många mer. Tiderna har ändrats och det har kommit massor med nya spelar i kretsarna och jag håller int upp med alla nya människor och råttor, och det stör inte mig alls.
Så det är passligt för mig att jag inte mera umgås där. Det är total kaos i Lovisa missbrukar kretsar just nu. De som förr var nära vänner har blivit opålitliga eller totalt råttor.

Så nu har jag uppdaterat situationen!

Now or never

Jag är trött på att vara en skitig narkoman. Även fast jag jobbar deltid på rehabcentret mentera så ska jag nu sluta med sprutor helt. Jag kastar varenda jävla nål bort. Jag vill inte leva en dag till det här livet. Inte ens någon gång för att festa. Helt slut.

Jag hatar att erkänna det, men pappa har haft rätt helatiden. Jag ska från och med imorgon sträva till ett bättre normalt liv. Jag är nöjd om ja kan vara frisk, ha ett jobb (Vad som helst) och en lägenhet. Och om jag vill uppnå dessa mål så måste jag göra något åt saken och genast. Min tid börjar ta slut, så det gäller att göra ändringar nu genast. Ett år till av det här livet så kan det va att jag inte har fler år kvar.

Jag ska på något sätt nu skaffa helt nytt socialt nätverk. Och sysselsätta mig så mycket jag kan, dvs. mera dagar på jobbet!

Jag klarade mig i ungefär 2 månader helt bra utan amfetamin och med att dricka min medicin.
Nu har jag sakta men säkert lärt mig att ta mina benzodiasepiner så som läkarn har rekommenderat.
Då är det bara att få metadonen under kontroll. Men det är simpelt. Helt enkelt att kasta ut alla sprutor och hämta metadonet varje dag från kliniken tills jag är så stark att jag inte frästas att missbruka medicinen.

Det här blir ett jävligt långt projekt. Men det här går inte att fixa på en dag. Jag måste binda mig till att hålla fast i många saker för att det här ska lyckas.

Jag har redan tänkt ut att jag ska fixa en kalender åt mig och laga upp ett dags schema. Det innehåller, mat och motion så jag får bort lite vikt och sanitära greijer som att duscha, tvätta tänderna och städa.

Om jag lyckas hålla det jag planerat så borde jag uppnå att klara av att bo i egen lägenhet, få upp min usliga kondition och jobba full tid på rehab centret. Men en dag i taget, en dag i taget. Men det var dags att jag gjorde ett beslut, för det kan inte börja förrän man beslutit att påriktigt försöka sitt bästa och mer!

Det kan vara att det kommer nått bakslag nu och då men jag måste bita i bara och fortsätta mot mitt mål en dag i taget!

Nu äntligen har jag nått den här punkten. Den punkten var man fått totalt nog av allt som rör sig kring narkotika. Jag har provat och sett allt. Drogvärlden har inget mer att erbjuda mig. Så varför fan hänga kvar som en slav?

Mitt ultimata mål är att i något skede jobba på riktigt, ha en nykter flickvän, egen lägenhet, bättre kondis och eventuellt sluta med metadon helt och ersätta det med lite mildare ämne som kallas för buprenorfin (Dvs. subutex och suboxone). Om jag verkligen lyckades trappa ner metadonen och börja suga suboxone så vore jag riktigt nöjd. Men det måste jag säga rakt att jag inte drömmer om att helt vara utan opiater, för det vet jag och alla andra och det är vetenskapligt omöjligt att jag någonsin kommer kunna leva ett liv med bra livskvalitet utan någon opiat. Så jag nöjer mig med att trappa ner så mycket jag kan och eventuellt kanske byta den ganska jävligt grovt tunga metadonen mot buprenorfin, vilket är ett ämne som inte belastar kroppen så mycket.

Men en sak är säker, jag ska inte iallafall lyfta på metadon och benzodiazepin doserna...  Jag har lärt mig redan att toleranserna följer efter dig hur mycket du än höjjer på dosen. Så bättre att en stund lida med 100mg tills kroppen vänjer sig till den dags dos oralt. Eftersom jag har användt majoriteten av min metadon dos intravenöst och jag har brukat mer än min lagliga dags dos nu i ett tag, så kommer jag vara lite sjuk när jag vänjer mig i att dricka metadonet. Men ljusa sidan är att jag nu har hittat rätt dos för benzodiazepinerna och tar dom som jag bör och jag äter inte längre sjuka mängder av dom.

Men jo, alltså alla olagliga och överlopps ämnen ska helt sluta (Vilket inte blir svårt, jag har redan ganska långt slutat olagliga medel) och medicinerna i rätt proportion till tolerans och inget missbruk av lagliga mediciner. Låter jävligt simpelt men det är allt annat! Första knepet för att göra det lättare är att bli av med alla sprutor så jag inte har någon spruta till hands om jag får frestelser. Och sen förstås att inte umgås med andra narkomaner, och jobba samt övrigt sysselsätta sig så mycket man bara kan. För tristhet är narkomanens värsta fiende. Det är när man har tråkigt som man är mest sårbar.

Till min fördel så får jag börja det här enorma projektet hemma hos mamma och jag har diskuterat med henne om det. Hon kommer vara som stöd och hon verkar faktiskt ha hopp för mig! Inget är omöjligt!

Wish me luck!

Who is real?

Jag vet inte mer riktigt vad jag ska göra i den här hela jävla röran.
Jag känner mig så tom.
Så tom.
Idag har jag kommit fram till hur jävla ensam jag egentligen är. Mina två bra nyktra vänner fyttar till borgå.
Resten av gänget kan jag inte lite på. Ingen är lojal mot mig längre, Och få årkar ens svara när man tar kontakt.

Jag är inte bara ensam på relationsidan men också jätte ensam med vänner. Jag känner att dom som spelar vänner är bara med mig när man få ut nått av mig, dom två ändå som jag kan räkna på är långt i från och sen blir det igen att jag hängar med narkomaner.

Mitt gamla liv va så mycket bättre men Sofie kidnappade alla mina vänner också.
Jag beskyller inte henne för det, det bara gick så.
Så nu i slut ändan är jag bara ett ihåligt människoskal som egentligen ingen ens på fler dagar ringer åt.

Jag kan inte ens röra på mig nu när min bil pajade totalt. Så är fast i Tessjö på vardagarna i allafall.
Jag har bara mig själv och jag som sällskap. Och det är inte hälsosamt. Därför har ja käkat så jävla mycket benzo att man årkar ha tråkigt på dagen.

Och det är massor med tvekan i mitt huvud just nu. Vad är det som stämmer. Vem tycker vad om mig och vad jag själv tycker om mig. Jag kan inte längre lita på saker som har pratats åt mig på 4 år och. Eller jag bara tvekar. Men att leva i konstant tvekande, ensamhet och sjuk känsla av bedrägeri gör mig galen.

Jag vill bara göra socialtsjälvmord, försvinna härifrån och fast flytta till hallsta. Men det är så mycket som kedjar fast mig i Lovisa.

Nej vittu påriktit nu börjar de bli för myky ja behöver bentzon å en näve av dom. Sofie skulle klockan 8 på morgon hämta åt mig. Hoppas tiden går fort.  Måste domna mig nu. En typ som är addicted till benzon är skyldig mig två skivor diapam och några xanor och hans deadline är idag så hoppas han fan får ordnat det nu för nu för i helvete behöver jag det.

Och det värsta av allt är att det här inte är en psykos! Jag vorde lättade om det här var en psykos. Men det här är the fucking reality! And I have to fucking deal with it. Jag försöker såva en stund före Sofie kommer om det skulle hjälpa.

Loser/Winner

Fuck off gamla juni. Hur kan ja ha vari så barnslig

Emotional emotions

Jag har idag tagi en ganska stor dos amfetamin, 23 10mg diapam, 20mg oxycodon och 100mg metadon.

Jag har första gången på nån månad igen tagit amfetamin. Jag har käkät ungefärligen 10-15  diapam eller xanor varje dag hela den här veckan.

Måste prata med läkaren nästa torsdag om att höja min bentzodiazepin mängd så jag klarar mig med egna mediciner.

Men jo. Jag har börjat få blandade känslor igen om Sofie... På ett sätt saknar jag henne och skulle vilja att vi fortfarande skulle sällskapa men sen andra sidan så är jag rätt sårad över vad som hon gjorde mot mig. Och jag vet att det är omöjligt att vi finner varann igen. Eller så tror jag.
Jag vet innerst inne att hon inte var lojal mot mig men jag älskar henne fortfarande.

Men jag har haft relationer med andra kvinnor... Men det är bara lite tröst.
Jag skulle nu vilja hitta någon kvinna som skulle acceptera det att jag är på korvaushoito och jag skulle sluta skjuta metadon på veckosluten och sluta med olagliga helt. Jag vill hitta någon som förstår mig och kan begripa vad som rör sig i mitt huvud. Och det kan jag säga att inte är lätt!
Det finns knappt någon sådan kvinna och jag kommer väl vara ensam resten av mitt liv.
Men jag saknar så att bli rörd av en kvinna och känna mig älskad. Men som sagt mycket svårt att hitta någon som accepterar mig som jag är. Men om jag råkade hitta någon så är jag färdig att ändra mina vanor och sluta injicera.

Det måste jag faktiskt göra annors också. Före juni har socialen låvat att jag ska få plats på rehabiliterande arbetsverksamhet. Dvs. att jag jobbar högst 4 dagar i veckan 6 timmar. Och jag skulle tjäna 700-800e i stöd. Så sen när jag börjar med det kan jag äntligen börja leta efter en lägenhet i Lovisa.

Har börjat med skytte hobbyt på allvar nu. Jag sitter och skjuter 45min varje dag. Har beställt idag en gas-driven pistol och massor med .22 kalibers kulor till mitt stora gevär.

Men jag har något att se fram emot imorgon. Imorgon kommer Sofie på kaffe och hon ska ge maskmedicin åt misse. Sen kommer en väninna senare. Och kanske en tredje väninna kommer också men det är oklart. Så har iallafall mycket positiv verksamhet imorgon.

Sen när jag får jobb och lägenhet så måste tyvärr min kära misse bli hemma hos mamma i tessjö. Det hat redan blivit hennes hem och mamma trivs så jätte mycket med misse. Men jag kommer och hälsa på varje dag.

Beroende på om min väninna från Helsingfors kommer imorgon så blir det svamp fest hos min polare. Jag och tre andra killar ska ta och käka lite magic mushrooms. Ska bli kul.

Aiju det glömde jag nämna. Jag blev misshandlad med en sten rakt i ansiktet och huvudet. Jag blev lockad till en fälla och två killar attackerade mig och jag vet egentligen inte varför. Så jag ser förfärlig ut i ansiktet. Så det blir nog ingen napp på natt klubben gällande kvinnosällskap.

Annors så mår jag helt okej så länge jag får rejäl dos benzon. Utan benzon blir jag otroligt sjuk i kroppen och psykiskt helt nere. Så hoppas verkligen att läkaren kan dubbla min dos benzon så att jag inte behöver lägga min sista pengar på olagliga benzon. Jag blir inte ens berusad av dom längre. Jag kan käka 30 10mg diapam och ingen skulle märka på mig att jag har tagit något. Så jävligt höga toleranser har jag.

Men men, hoppas sakerna nu börjar rulla så jag kan fortsätta med mitt liv!

The sound of silence...

Jag vet inte längre hur jag ska vara i denna galna världen. Jag har så många sidor och så många roller. Nu vill jag inte längre vara nån och jag vill bara ruttna bort i mitt lilla egna bo... I tystnad.
Jag tror jag har gett upp, jag är så trött och... I am so weak. Jag årkar inte längre, alla världens problem faller på mig och jag känner mig så tung. Jag vet inte årkar jag. Jag har tappat gräppet...
Jag är över medicinerad och patetisk. Jag klarar inte det här även fast ja har så mycket medicin som ska stoppa det här. Jag är helt enkelt jävligt manis-depressiv. Jag är bipolär och jag isolerar mig helt som pappa gjortde när jag var liten... Jag är en fukings BRADNT. Och det kan ingen ta från mig... Jag saknar pappa...

Här i mitt lilla bo får jag för mig själv gråta och bråka med min hjärnä... Jag är inte normal...
Jag får från morgon till kväll bråka med mig själv och försöka medicinera allt men det bara skiter sig. Varför kan jag inte hitta lycka. Jag ska nu bråka med mig själv och lyssna på musik... Musik är min tystnad...

Two steps forward, one step back.

Jag retkahti idag. Första gången sen jag och Sofie gjorde slut. Så det måste närma sig 10 veckor utan amfetamin! Konstigt dock så sökte jag inte sällskap för ikväll, utan sitter ensam här i mitt rum! Rökte faktiskt första gången gräs det här året idag också! Tänka sig att jag i 10 veckor, om inte mer, kunde vara utan amfetamin! Och tänkte nog inte efter ikväll ta på nytt. Toleranserna har inte gått ner iallafall. Fick ta 0.7 gramm för att ens komma igång. Och det är ingen dålig amfetamin heller.

Nå har varit ute med misse mycket tillsammans med mamma och pratat ganska mycket.
Tänkte på att gå ut på stan eller Liljendal men kom till slutsatsen att jag vill nu bara ta för mig själv och reflektera lite på mitt huvud.

Jag har uppnått något jätte konstigt tillstånd. Jag är jätte lugn och tänker inte agressivt längre. Jag bryr mig fan i saker som var skit viktiga förut. Som t.ex respekt och social tillställning. Det bara försvann när jag en tid satt på rehab. Kan vara utan att provoseras i saker som jag tidigare hade gett mig ut på någon, men nu bryr jag mig inte. Jag bara inte behöver längre bevisa min manlighet eller hur mycket respekt man har. För jag vet att jag inte behöver det. Jag behöver inte längre planera hemska saker eller gå beväpnad hela tiden. För jag vet att dom som jag bryr mig om, dom som jag behöver, så vet nog vem jag är och vad jag står för. Om några halv bekanta eller okända människor inte respekterar mig, så bryr jag fan i det. För allt kastades ut från fönstret när jag blev singel.

Om jag hade reagerat på sakerna på mitt gamla våldsamma och agressiva sätt under tiden som jag skildes hade jag suttit innne och länge. För mina gamla värden lät mig inte släppa sådan disrespekt jag fick av en del människor. Och jag var vällllldigt nära gränsen för lååång tid på kåken.
Det var bara ett finger tryck mellan mig, kulan och en annan människa. Då när jag siktade en annan människa i huvudet och tänkte skjuta, vilket skulle minst ha orsakat minst hjänskada så kunde jag inte. Och om jag inte är färdig i den situationen att trycka av är jag inte heller tillräckligt monster för att använda sådan nivå av våld och vill inte ha den bilden av mig heller. Jag har tänkt ut det miljontals gånger i mitt huvud, och kom fram till slutsatsen att jag bara agerar extremt våld då jag, mitt hem och väldigt nära personer (inkluderande missse) är i direkt fara. Dvs. jag tänker inte längre vara den som är offensiva sidan. Planerar alldrig mer misshandel eller hot för någon som inte direkt är på väg för att harma mig eller min famlij. Och där kom jag till mitt gyllene avtal med mig själv, Det är att Sofie inte helt längre tillhör den del av mitt liv som jag måste beskydda eller att hon är värd offensiva anfall. Utan nu är det bara jag själv och familjen här i Tessjö som jag är färdig för det och misse å mamma går ju inte omkring på stan direkt så jag behöver inte längre helatiden vara färdig för konflikt när jag lever mitt liv, bara när jag är hemma.

Min arsenal har blivit större och jag tänker öka på antal vapen hela mitt liv. För jag helt enkelt gillar att skjut och jag älskar att samla på vapen. Men det hindrar ju inte mig för att ha dom redo för om någon smäller in hos mig och tänker skada någon! Då kan jag lika bra ha mina vapen och kulor plaserade på såsätt att jag har snabbt tillgång till dem när (om) jag måste skydda min familj/hem för ovälkommna gäster och det krävs dödliga åtgärder, Det kan jag säga att jag är såpass tränad nu att jag träffar huvet på vem som helst i en bråkdels sekund, och jag har såpass brutalt starka vapen (det effektivaste man kan ha utan tillstånd) och kulor att om någon utan tillstånd tränger sig in här så är den första som gör det död.
Men inte bara ligger mina vapen här för att samla damm. Jag skjuter nu en gång per dag och tillbringar min tid med mina vänner med att skjuta. Det är faktiskt skit kul och jag har totalt hittat ett nytt sätt att spendera min fritid. Jag har också ställt in optiken på mitt gevär som jag har för långa distanser så optimalt att jag själv är imponerad över hur jag själv fick inställt den så jävla bra att jag träffar en ölburk på 40 meter. Det andra geväret har jag med öppna sikt så jag snabbt får ett bra skått på kort distans. Det är också jätte kul att variera med optik eller utan när man skjuter för träning.

Men mera om det här tillståndet. Jag tror mina testosteron nivåer har gått ner i kroppen nu när jag inte längre har en partner, så det gör att jag har lugnat ner mig. För nu är jag inte längre någons man och behöver bara skydda mig själv och min familj hemma. Och det sista av mitt ego och napoleon komplex försvann tillsammans med Sofie, Jag kände mig så jävla förnedrad och bedragen att jag bara släppte allt och var tvungen att helt från början definiera mig själv pånytt. Och då kom jag på vad jag är och vem jag är. Och medsamma föll hela behovet för "socialställning) och respekt. Jag behöver inte umgås med bovar för jag har mina trogna vänner där, och dom kräver inte att man på heltid smörjar relationer med droger. Jag behöver inte längre heller olagliga droger på samma sätt som förr så behöver inte vara ute på banan för det heller. Det finns nog överallt så man behöver inte direkt vara där helatiden. Och genom att det har fallit så många dåliga människor från min krets och när man inte umgås med opåligliga människor så behöve rman helt enkelt inte vara agressiv mera. Det är inte på såsätt man lever normalt. Och när man behöver inte försvara sin ära om det inte är konstant någon som attackerar den. Så som det var förr. Då fick man helatiden försvara sin ära, när sliskiga personer försökte tafsa i det du har. Så simpelt är det; om man inte har något så förlorar man inget, och då behöver man inte heller gå och tänka på hur man ska hålla allt. Och jag kom fram till det som mäst gör mig nöjd, och det är egentligen ganska fult. Det är det att jag vet att ingen har tagit något från mig som jag behöver försvara och de som tror att dom tar är själv sämre männisor än jag, Simpelt, de som utmanar mig är helt enkelt det lägsta som männskligheten har att erbjuda på, Och det att jag vet själv att jag är totalt överlägset bättre på alla plan än dem gör att jag bara är blir allt gladare när jag ser hur dåligt det går för dom. Det är lite egoistiskt men det är faktat. Och när dom strugglar och tror att dom har på något sätt slagit mig så kan jag för mig själv le här och ha det bra! Det är det som har fått mig att vara fredlig. De som är råttor förtjänar det och världen har sitt sätt att bestraffa dom, så värför ska jag gå och attackera dom och riskera min frihet när dom helt enkelt inte har fått något av värde eller skadat mig på nått sätt. Den här break-uppen var unversumets sätt att rensa bort människor i min miljö som bara var falska. Och jag mår bara bättre och dom falska bara lider mer. Win win för alla!

Afraid to come home

Jag är rädd för att komma hem. Jag tänkte först att jag skulle bli kvar här en vecka till, men kom till den slutsatsen att problemen är kvar där ändå. Så bättre bara att åka hem i Tisdas och ta itu med allt.

Jag är rädd för det här nya livet jag skall leva. Jag lämnar alla mina narkoman kertsar och håller enbart kontakt med min storasyster. Jag är i kö för rehabiliterande arbetsverksamhet så jag kanske tjänar mina egna stöd innom ett halft år och jobbar! Det skulle vara bra om jag fick arbetsplatsen så snabbt som möjligt så att jag blir sysselsatt och får tankarna på andra saker.

Jag saknar såklart ännu Sofie otroligt mycket. Men jag är här för henne förevigt. Jag kommer stöda henne om hon det behöver och hon är alltid välkommen till mitt hem om hon behöver en skyddsplats eller en plats för att lugna sig.

Jag känner mig jätte ensam just nu, men jag har två nyktra vänner som jag kan hänga med. Det ska bli min skydds netverk. Jag ska fortsätta att upprusta min arsenal även fast jag lämnar narkoman livet. Just därför utrustar jag mig för att det kan komma några sura människor för jag lämnade dom. Så 5.5mm luftgevär ska jag köpa till min samling. Den går igenom huvudet på en människa från 100 meter. Och eventuellt sen när jag börjar få större stöd när jag fått arbetsplats ska jag skaffa en pilbåge till. Så att jag har ett vapen som är döds säkert dödligt.

Men men, tiden rullar på här... Mamma är påväg hit om en timme, så jag får lite mer krafter för dom två sista dagarna här.

Jag hoppas vekrligen att min medicinering forsätter som den är ute också. Alltså att jag får 1x 40mg Tenox till natten. Det har verkligen varit till behov för jag är har extrem ångest när jag ska såva.

Men så alltså på tisdag kommer jag hem.

Depression kick in

Nu mår jag inte längre bra. Jag saknar hem...

Better better...

Det går åt bättre håll hela tiden. Har fått upp metadonen till 100mg/dygn och fått en bentzo till (Tenox 40mg)  till natten så att vi eliminerar ångesten som jag får före jag börjar sova.

Jag börjar bli allt lyckligare att vara här, har fått en plats i kön till rehabiliterande arbetsverksamhet och har fått massor med saker ordnade!

Nu fattas bara bostad och jobb. Men har ansökt för båda så borde nog innom 1år få både två!

Folket här på kyminlinna är helt ok! En som går på mina nerver och skulle vilja slå in hans huvud men jag har lugnat ner mig och tar distans från allt våld.

Misse, John och Mamma kommer imorgon på visit. Det kommer min Pappa också men en annan tid för han och Mamma kan inte vara på samma plats samma tid. Så har mycket att se fram emot imorgon!

Jag börjar äntligen bli lycklig igen. Såklart saknar jag sofie jätte mycket, och skulle vilja att hon var där hemma och vänta på mig när jag kommer ut härifrån som en frisk man!
Men jag har accepterat att jag måste nu bara vänja mig sova och vara ensam och det har jag börjat göra faktiskt!

Efter jag kommer ut härifrån ska jag nog ta lite egen tid och åka upp till keuruu i mellersta-finland och spendera ti med min morfar och ta distans till loviisa.

När jag kommer ut ska jag bara vara i kontakt med icke-sprut vänner. D.v.s bara 3-4 människor men jag har inga problem att hitta sällskap och vänner. Jag ska dra helt ut mig från knark-spelet och nu bara fokusera på att få jobb och lägenhet och en nykter flickvän! Och såklart ska jag spendera tid med min lilla vaavi misse :)

PS. Glad kvinnodag åt alla kvinnor jag känner! speciellt min starka mamma som är starkast av alla kvinnor jag vet!

Fearless

Tää musa soi mun mp3 soittimessa kun mua piinattiin vitusti.
Ja nyt mulla on vähän sama fiilis. Oikeestaan nyt jos joku tulee mussuttamaan niin
tällä kertaa pikku pojalla jota hakattiin onkin ladattuja aseita ja vitun isoja puukkoja.
Tervetuloa, push me, try me!'

[Verse 1]
I don't care what you need.
I only do it to please me.
There's no one who sees it from my point of view
You're pulling me left and right.
I've had it up to here.
It's making me sick to see you alive.

Enough of conspiracy
'Cause you cannot win.
Like a bomb I release my anger.
I'll be peeling your skin.

[Chorus]
I'm gonna walk away.
You won't be holding me back.
I'm not afraid of you
So just get out of my way.

I'll destroy your life
'cause you were pulling me down.
You reached the end of the road
So just get out of my way.

So just get out of my way.

[Verse 2]
Be my enemy
I'll turn your life into dust.
Take everything you've become.
Just crawl back where you came from
And disappear from here.
Your life has taken a turn for the worse.

Enough of conspiracy
'cause you cannot win.
Like a bomb I release my anger.
I'll be peeling your skin.

Like a bomb I release my anger.
I'll be peeling your skin.

[Chorus x2]
I'm gonna walk away.
You wont be holding me back.
I'm not afraid of you
So just get out of my way.

I'll destroy your life
'cause you were pulling me down.
You reached the end of the road
So just get out of my way.

[Verse 3]
I know your kind.
I've tasted before.
You spitting out all of your lies.
I push you up against the wall.

[Chorus x2]
I'm gonna walk away.
You won't be holding me back.
I'm not afraid of you
So just get out of my way.

I'll destroy your life
'cause you were pulling me down.
You reached the end of the road
So just get out of my way.

Im back

Nyt pulpahti yks kaks esiin toinen minä. Ja tuntuuu vituuun hyvältä! Nyt vaan täysillä höyryä niiku lukiossa, ei mietitä seuraamuksia eikä mitä muut ajattelee! Ja otan jopa nyt yhden kaljan kunniaksi. Viina, mun vanha vanha katkeran tuttu vittumaisuuden polttoaine! Nyt aletaan vetää vitusti viinaa!
Ja muuten lueskelin tätä ja tulin kyllä siihen tulokseen että mä oon ihan vitun jakautunut persoona. En minä oikeastaan edes kolmas osaa mitä tässä päiväkirjassa on kirjoitettu pidä todellisuutena? Vittu kun sitä elää kamapäissään jotain ihme realiteetteja. Siis mitä enemmän mitä mä luen tätä sitä naurettavammalta minä, mun ajatukset ja koko vitun konsepti tuntuu. En osaa olla niiku yhtään samaa mieltä itteni kanssa asioista. Voi voi mut nyt kun jotenkin tuli tää "minä" takas vuosien takaa nii oikee sylettää kattoa mitä mussutusta täälläkin on. Siis minä olen nyt se juni joka pukeutui maastopukuhousuihin, vittuili kännissä kaikille ja oli vaan niin vitun siisti tyyppi että kukaan ei kyl oo mua nokkelampi. Mä jotenkin kadotin itseni tässä vuosien saatossa kun tuli kamaa kuvioihin, mut jostain se vaan meiän autotallissa pomppas se tää vanha minä esiin joka ei vittuakaan välitä oikeen muusta kun kiljun ja viinan juomisesta ja olla vähän henkisesti vajaa ja käyttää sitä tekosyynä vittuilemaan ihmislle joista mä saan jotain pahuuden energialähdettä. Tuntuu hyvältä olla minä taas edes tämän illan? Katotaan sitten katkolta olenko henkisesti valaistunut taas ja depiksis itken kuinka piikittely on niin ikävää... Voi kyynel vittu me synnytään ja kuollaan. Thats it. Vittu.

Mut yks vanha tuttu biisi jota tuli kuunneltuu itsesäälissä vuonna kivi ja makkara:

Lost in a dream 
Nothing is what it seems 
Searching my head 
For the words that you said 
Tears filled my eyes 
As we said our last goodbyes 
This sad scene replays 
Of you walking away 
My body aches from mistakes 
Betrayed by lust 
We lied to each other so much 
That in nothing we trust 
Time and again 
She repeats let's be friends 
I smile and say yes 
Another truth bends, 
I must confess 
I try to let go, but I know 
We'll never end 'til we're dust 
We lied to each other again 
But I wish I could trust 
My body aches of mistakes 
Betrayed by lust 
We lied to each other so much 
That in nothing we trust 
God help me please, on my knees 
Betrayed by lust 
We lied to each other so much 
That in nothing we trust 
How could this be happening to me 
I'm lying when I say, "Trust me" 
I can't believe this is true 
Trust hurts 
Why does trust equal suffering 
Absolutely nothing we trust

Not so good lately

Sen vi för en vecka sen gjorde slut med Sofie har mitt liv gått helt åt helvete och det gick så snabbt att jag nu först efter en vecka förstår vad som hänt och vad fan jag har hållit på med den här gångna veckan. Jag har tagit amefetamin 4 dagar tror jag, vet inte riktigt för allt är så suddigt och ihopklumpat. Eftersom jag har tagit amfetamin så har jag då också lindrat amfetamin-abstinensen (Laskut) genom att käka  i mig bentzodiazepiner i alla former och färger, vilket sen igen har lett till att jag har ingen fans. På onsdag tog jag ut all resten av veckans metadon från kliniken så hade några dagar som jag tog super doser metadon igen (Så stora att jag t.o.m. började "Nuokku" eller på svenska "Nodda". Så hög på metadon har jag inte varit sen vi fick ut ren metadon på kliniken (För ungefär ett år sedan böts rena metadonen ut mot en sorts blandning av socker och metadon så att hindra  injicering, vilket verkligen inte stoppade mig, utan nu har jag super högt blodsocker istället...)

Nu när jag tänker på det och har haft tid för mig själv så har jag kommit fram till att jag är fortfarande en jävla nålsäck. Och har hela tiden varit det sen 2011. Några perioder, två faktiskt, som jag har varit en längre period utan att injicera regelbundet (2012 på Terapiatehdas, 6 veckor utan spruta och 4 veckor utan buprenorfin, och 2015 på Kyminlinna 2 veckor utan spruta).

Nästa varje dag under perioden 2013 och sommaren 2015, började jag min morgon med en/eller fler sprutpr metadon. 12mg/spruta då de var rent och ungefär kring 7-8mg/spruta med den nya socker lösningen. Varje fuckings dag, så var det första jag gjorde att gick och sätta mig på toaletten och injicerade min morgon dos metadon, Varierande på vilken veckodag i relation till klinik-dagen så var det att jag endera hadde bara en eller två sprutor metadon till dagen, eller 10-15 sprutor, helt hur jag kunde spara på veckan på klinik-dagen (Alltså klinik-dag är den dagen jag går till kliniken för att hämta min metadon, och varierande hur "bra" det gick så fick man mer eller mindre metadon med sig hem. Oftast fick jag 6 flaskor metadon, senare gick det ner till två gånger/vecka alltså 3-4 burkar hem.

Förställ er att ni i ungefär 3år börjar er dag (genast när man stigit från sängen, inte ens morgonmål eller en morgon cigg före) måste gå till toan och skjuta i sig metadon. Till sist blev jag så tungt beroende av metadonet att jag var så sjuk när jag vaknade att jag inte ens gick till toan för att injicera utan hade alla mina sprutor och injektions greijer i nattdukslådan och så sköt jag i sängen före jag ens stigit upp.

Och ni kan tänka vilken jävla belastning det är för mina blodådror. Att bli injicerade kring en 100 gånger/vecka. Om inte mer! Inte bara metadonen som räknas utan all amfetamin och alla vattenlösliga piller och heroin, Så det blev så som värst att jag injicerade ungefär drygt över 100 gånger per vecka. Tänk er mängde sprutor och hur jävla mycket skit det har gått in i mina ådror.
Till slut började det blir svårare att injicera dag för dag så jag fick sticka oftare för att hitta ådran. Och nu har dom försvunnit nästan helt. Mina armar är helt totalt fucking sönder hackade med nål.

Det värsta med det här hela tycker jag själv är att jag får min primära dos av Finlands Stat. Eller kommunen egentligen men you get the point. Det delas ut åt mig från hälsocentralen av sjuksköterskor och jag går hem och injicerar i mig och de visst precis vad jag gjorde. Tänk er det finns faktiskt tusentals "lagliga narkomaner" i finland. Och för att de var lagligt för det mästa så tänkte jag att jag är frisk, och att det går bra, även fast toleranserna till opiater och benzodiazepiner steg skyhöga under min såkallade metadonvård. Jag är nu mer beroende av opiater och benzo än före jag började vården.

Och det är inte bara metadon. Dom delar också ut en gång i veckan dina personliga piller som man ska ta varje dag. Mina bestod av 21x 15mg opamox (Benzodiazepin) 200mg Ketiapin, 30mg Mirtazapin och sen ännu 10mg Olanzapin. Nu mera får jag bara 14x 15mg opamox för det blev helt för galet när jag fick mer än det. Så man undrar ju inte alls varför jag har varit så jävla borta helatiden. På måndagar får jag min dosett med veckans piller och oftast på måndagar är det min "benzo-dag", Då  äter jag alla 14 piller och injicerar metadon som gör att båda medicinerna stärks av varann och jag blir "Superhög". Men eftersom jag åt alla egna benzon på måndag så fixade (köpte/böt/gjorde tjänster) mer benzon av andra knarkare så det blev ju sen till slut så att jag åt ungefär 25-50 benzo tabletter (För det mästa diapam, opamox, xanor etc...) i veckan, och alla bentson dög. Jag tackade inte nej till en enda. Och det var dom som var skurken. För när jag tar benzo så förstår jag inte att jag är hög, jag blir elak, tar inte hänsyn till andra, typ lite smått som att vara full utan att förstå att man är full + att benzon dödar emotioner så man är en emotionell zombi.

Så 3-4 år med injektioner dagligen och piller dagligen med räknat också olagligt missbruk (Amfetamin, heroin, oxycodon, dormicum, mariuana, Allt ni kan tänka er och ennu mer än det!). Och nu när jag förstår hur det har varit börjar jag verkligen bli sorsen när jag tänker på att min f.d. flickvän hamnade stå ut med det i över 3 år. Allting var inte bra. Allt var bara tålbart för att man varit så jävla fucked up. Utan att skryta så har jag övermännskliga toleranser till opiater, benzo och amfetamin. Jag klarar av 200-300mg Metadon hur lätt som helst (Motsvarande till 0.2 gram Heroin som jag testade, om inte mer, kan inte säga för har inte tagit så mycket. Jag klarar lätt av att gå på amfetamin i 3 dygn och tar nuförtiden ungefär 0,5 grams doser mellan två-tre timmars mellanrum. Jag kan käka i mig en burk på 100 opamox eller diapam på ett veckoslut och ändå vara funktionerlig och inte dö.

Kalla verkligheten är ju att om en vanlig människa (som aldrig hållit på med narkotika) skulle bara ta min dags dos av mediciner: (85mg/metadon, 30mg/opamox, 30mg/mirtazapin och 10mg/olanzapin) så skulle personen högstantagligen dö två gånger i överdos. Och det är ju bara det jag får med mig från kliniken.

Så nu sitter jag här och tänker på hurdan jävla knarkmaskin jag är. Jag är relativt liten man, och jätte ung för att ha så här obegripligt mycket missbruk bakom mig och hur jävligt höga toleranser jag har för flera än bara ett ämne. Förr tyckte jag det var enligt toleranser och erfarheten i drogvärlden som mätade hur bra man är eller hur tuff man är. Jo på sitt sätt är man det, men bara i drogvärlden. Resten av världen fattar inte sådant och ser dig som total loser som bara ligger i soffa on injicerar sig och har massa sjukdomar. Men faktiskt så hade jag mycket bra ställning i min värld. Jag hade ganska så "mäktiga" vänner, jag skulle kunna göra vem som helst mycket illa om jag bara årkade och ville göra så. Jag var respekterad i hierarkin och även alla som var under mig i hierarkin var äldre eller mindre erfarna. Och det är min greij som jag är bra på och mitt slut arbete, Det är inte lätt, man går inte sådär bara in i en narkoman krets och säger att jag vill vara med! Men sådant förstår inte vanliga människor.

Men nu till det sista jag vill säga. Jag är mega narkoman, med nån sårts "mafia" kontakter, jag är beväpnad och får ut en jävligt rejäl dos från kliniken. Det är inte många som är 23 år gamla som har min ställning eller erfarenhet. Men vad har det gett mig? Massor av så goda känslor som ni normala människor inte kan ens begripa, men också så dåliga känslor att ni inte förstår hur jävligt sjuk man blir. Och annat då? Vänner och makt? Jo till en viss grad och tid... Men nu när åren har gått förbi märker jag att jag sist och slutligen är helt ensam här. Jag kan inte lita på nästan nån av mina vänner. Har kanske 2 vänner jag litar på just nu. Hela vår krets faller ihop för folk blir snåla och inte längre spelar i samma lag. Så jag har bara blivit med ett helvetes helvetes allvarligt opiat, benzo och amfetamin beroende, jag har blivit av med mina käraste och närmaste människor, jag har blivit av med nästan all värdefull egendom, alla pengar och ennu massvis med skulder på, min sociala ställning och massor med traumor, jag har förstört både min psykiska hälsa (Är paranoid och jätte jätte kompliserad i huvudet) och min fysiska hälsa (Metadonen gör mig fet, infektioner, skada av droger och ännu som körsbäret på toppen så fick jag C-hepatit av en smutsig spruta.. Det är vad jag har betalat för det här livet. Och nu är jag fan trött på det. Jag ska på Onsadag nu på rehab till kyminlinna igen, och där ska jag sluta injicera och lära mig att ta mina mediciner rätt. Sen när det är fixat är det dags för jobb och lägenhet. Och sen kan jag börja tänka på familj och shit like that. Det är det jag vill. Vara normal. För det här har söndrat mig så mycket att få förstår ens hur aggresivt beroende jag har och hur jävligt hårt det slår mig. Det är inte många som har fått se det, men jag ber om förlåtelse för dom som har hamnat vittna det här och handskas med det. Det är tungt för mig, men det är också jätte jätte tungt för er som är nära och ser på närhåll hur en av käraste förstör långsamt spruta för spruta sig själv till något som inte kan kallas för något männskligt. Förlåt, och jag ska göra allt för att det inte ska sluta sorligt! ps, Nu är amfetaminet slut och laskuna börjar och har knappa 3-5mg metadon. Måste nog börja fixa någo benzo eller liknande så jag inte går totalt sönder.

End of love

As i gave the last hug ever

The last kiss witch meant the end

I was filled with sadness

And i didnt know how to feel

Sad, sorry, anger or regret

those are all the feelings

thath went through my head

But the love between us is dead

I cant change how you feel

I can just hold on to reality

as my mind descends to insanity

I would do anything for things to be as they were

I would change my beahaviour and my ways

I was ready to sacriface so much for us

But even that was not enough

You deside its over and nothing i can do about it.

I gave up without a fight
I knew our love was without light
But i dont regret all the years we spent together
Those were the best years of my life
I wanted you to be my wife
But faith didnt let it happen
But mybe in a another time
You will be forevere mine

You were the love of my life

Nothing came close to how i felt for you

I've never epxpirienced feelings like that before

And you were my soul mate and love of life fore sure

But love works only if its both ways

But i wont fall to disgrace

I will accept my our faith

and i wont even fight

it was your wish, your choice to end

and i respect your decision of just being a friend

I wish you all the best

I wont get any rest

until im in a grave

or until im brave 

enough to face the truth

Is happiness just a word

Första natten som jag nu är singel. 3 års förhållande tog slut igår. Kan inte koncentrera mig på något, kan inte sova, känner mig så ensam... Jag hoppas verkligen att jag vänjer mig snabbt för jag går snart i bitar här ensam i mitt rum med tanken på att jag och Sofie inte längre sällskapar. Jag skulle vilja dö. Men det går inte heller. Så bara att ha ont och försöka på något sätt adaptera till situationen... Och just nu ingen att prata med. Ingen.

Hur ska jag göra det här?

Undrar hur man kan flytta korvaushoito till Sverige? Har lite tänkt på att kanske flytta dit till ett år eller två, skaffa en lägenhet och så...