Not so good lately

Sen vi för en vecka sen gjorde slut med Sofie har mitt liv gått helt åt helvete och det gick så snabbt att jag nu först efter en vecka förstår vad som hänt och vad fan jag har hållit på med den här gångna veckan. Jag har tagit amefetamin 4 dagar tror jag, vet inte riktigt för allt är så suddigt och ihopklumpat. Eftersom jag har tagit amfetamin så har jag då också lindrat amfetamin-abstinensen (Laskut) genom att käka  i mig bentzodiazepiner i alla former och färger, vilket sen igen har lett till att jag har ingen fans. På onsdag tog jag ut all resten av veckans metadon från kliniken så hade några dagar som jag tog super doser metadon igen (Så stora att jag t.o.m. började "Nuokku" eller på svenska "Nodda". Så hög på metadon har jag inte varit sen vi fick ut ren metadon på kliniken (För ungefär ett år sedan böts rena metadonen ut mot en sorts blandning av socker och metadon så att hindra  injicering, vilket verkligen inte stoppade mig, utan nu har jag super högt blodsocker istället...)

Nu när jag tänker på det och har haft tid för mig själv så har jag kommit fram till att jag är fortfarande en jävla nålsäck. Och har hela tiden varit det sen 2011. Några perioder, två faktiskt, som jag har varit en längre period utan att injicera regelbundet (2012 på Terapiatehdas, 6 veckor utan spruta och 4 veckor utan buprenorfin, och 2015 på Kyminlinna 2 veckor utan spruta).

Nästa varje dag under perioden 2013 och sommaren 2015, började jag min morgon med en/eller fler sprutpr metadon. 12mg/spruta då de var rent och ungefär kring 7-8mg/spruta med den nya socker lösningen. Varje fuckings dag, så var det första jag gjorde att gick och sätta mig på toaletten och injicerade min morgon dos metadon, Varierande på vilken veckodag i relation till klinik-dagen så var det att jag endera hadde bara en eller två sprutor metadon till dagen, eller 10-15 sprutor, helt hur jag kunde spara på veckan på klinik-dagen (Alltså klinik-dag är den dagen jag går till kliniken för att hämta min metadon, och varierande hur "bra" det gick så fick man mer eller mindre metadon med sig hem. Oftast fick jag 6 flaskor metadon, senare gick det ner till två gånger/vecka alltså 3-4 burkar hem.

Förställ er att ni i ungefär 3år börjar er dag (genast när man stigit från sängen, inte ens morgonmål eller en morgon cigg före) måste gå till toan och skjuta i sig metadon. Till sist blev jag så tungt beroende av metadonet att jag var så sjuk när jag vaknade att jag inte ens gick till toan för att injicera utan hade alla mina sprutor och injektions greijer i nattdukslådan och så sköt jag i sängen före jag ens stigit upp.

Och ni kan tänka vilken jävla belastning det är för mina blodådror. Att bli injicerade kring en 100 gånger/vecka. Om inte mer! Inte bara metadonen som räknas utan all amfetamin och alla vattenlösliga piller och heroin, Så det blev så som värst att jag injicerade ungefär drygt över 100 gånger per vecka. Tänk er mängde sprutor och hur jävla mycket skit det har gått in i mina ådror.
Till slut började det blir svårare att injicera dag för dag så jag fick sticka oftare för att hitta ådran. Och nu har dom försvunnit nästan helt. Mina armar är helt totalt fucking sönder hackade med nål.

Det värsta med det här hela tycker jag själv är att jag får min primära dos av Finlands Stat. Eller kommunen egentligen men you get the point. Det delas ut åt mig från hälsocentralen av sjuksköterskor och jag går hem och injicerar i mig och de visst precis vad jag gjorde. Tänk er det finns faktiskt tusentals "lagliga narkomaner" i finland. Och för att de var lagligt för det mästa så tänkte jag att jag är frisk, och att det går bra, även fast toleranserna till opiater och benzodiazepiner steg skyhöga under min såkallade metadonvård. Jag är nu mer beroende av opiater och benzo än före jag började vården.

Och det är inte bara metadon. Dom delar också ut en gång i veckan dina personliga piller som man ska ta varje dag. Mina bestod av 21x 15mg opamox (Benzodiazepin) 200mg Ketiapin, 30mg Mirtazapin och sen ännu 10mg Olanzapin. Nu mera får jag bara 14x 15mg opamox för det blev helt för galet när jag fick mer än det. Så man undrar ju inte alls varför jag har varit så jävla borta helatiden. På måndagar får jag min dosett med veckans piller och oftast på måndagar är det min "benzo-dag", Då  äter jag alla 14 piller och injicerar metadon som gör att båda medicinerna stärks av varann och jag blir "Superhög". Men eftersom jag åt alla egna benzon på måndag så fixade (köpte/böt/gjorde tjänster) mer benzon av andra knarkare så det blev ju sen till slut så att jag åt ungefär 25-50 benzo tabletter (För det mästa diapam, opamox, xanor etc...) i veckan, och alla bentson dög. Jag tackade inte nej till en enda. Och det var dom som var skurken. För när jag tar benzo så förstår jag inte att jag är hög, jag blir elak, tar inte hänsyn till andra, typ lite smått som att vara full utan att förstå att man är full + att benzon dödar emotioner så man är en emotionell zombi.

Så 3-4 år med injektioner dagligen och piller dagligen med räknat också olagligt missbruk (Amfetamin, heroin, oxycodon, dormicum, mariuana, Allt ni kan tänka er och ennu mer än det!). Och nu när jag förstår hur det har varit börjar jag verkligen bli sorsen när jag tänker på att min f.d. flickvän hamnade stå ut med det i över 3 år. Allting var inte bra. Allt var bara tålbart för att man varit så jävla fucked up. Utan att skryta så har jag övermännskliga toleranser till opiater, benzo och amfetamin. Jag klarar av 200-300mg Metadon hur lätt som helst (Motsvarande till 0.2 gram Heroin som jag testade, om inte mer, kan inte säga för har inte tagit så mycket. Jag klarar lätt av att gå på amfetamin i 3 dygn och tar nuförtiden ungefär 0,5 grams doser mellan två-tre timmars mellanrum. Jag kan käka i mig en burk på 100 opamox eller diapam på ett veckoslut och ändå vara funktionerlig och inte dö.

Kalla verkligheten är ju att om en vanlig människa (som aldrig hållit på med narkotika) skulle bara ta min dags dos av mediciner: (85mg/metadon, 30mg/opamox, 30mg/mirtazapin och 10mg/olanzapin) så skulle personen högstantagligen dö två gånger i överdos. Och det är ju bara det jag får med mig från kliniken.

Så nu sitter jag här och tänker på hurdan jävla knarkmaskin jag är. Jag är relativt liten man, och jätte ung för att ha så här obegripligt mycket missbruk bakom mig och hur jävligt höga toleranser jag har för flera än bara ett ämne. Förr tyckte jag det var enligt toleranser och erfarheten i drogvärlden som mätade hur bra man är eller hur tuff man är. Jo på sitt sätt är man det, men bara i drogvärlden. Resten av världen fattar inte sådant och ser dig som total loser som bara ligger i soffa on injicerar sig och har massa sjukdomar. Men faktiskt så hade jag mycket bra ställning i min värld. Jag hade ganska så "mäktiga" vänner, jag skulle kunna göra vem som helst mycket illa om jag bara årkade och ville göra så. Jag var respekterad i hierarkin och även alla som var under mig i hierarkin var äldre eller mindre erfarna. Och det är min greij som jag är bra på och mitt slut arbete, Det är inte lätt, man går inte sådär bara in i en narkoman krets och säger att jag vill vara med! Men sådant förstår inte vanliga människor.

Men nu till det sista jag vill säga. Jag är mega narkoman, med nån sårts "mafia" kontakter, jag är beväpnad och får ut en jävligt rejäl dos från kliniken. Det är inte många som är 23 år gamla som har min ställning eller erfarenhet. Men vad har det gett mig? Massor av så goda känslor som ni normala människor inte kan ens begripa, men också så dåliga känslor att ni inte förstår hur jävligt sjuk man blir. Och annat då? Vänner och makt? Jo till en viss grad och tid... Men nu när åren har gått förbi märker jag att jag sist och slutligen är helt ensam här. Jag kan inte lita på nästan nån av mina vänner. Har kanske 2 vänner jag litar på just nu. Hela vår krets faller ihop för folk blir snåla och inte längre spelar i samma lag. Så jag har bara blivit med ett helvetes helvetes allvarligt opiat, benzo och amfetamin beroende, jag har blivit av med mina käraste och närmaste människor, jag har blivit av med nästan all värdefull egendom, alla pengar och ennu massvis med skulder på, min sociala ställning och massor med traumor, jag har förstört både min psykiska hälsa (Är paranoid och jätte jätte kompliserad i huvudet) och min fysiska hälsa (Metadonen gör mig fet, infektioner, skada av droger och ännu som körsbäret på toppen så fick jag C-hepatit av en smutsig spruta.. Det är vad jag har betalat för det här livet. Och nu är jag fan trött på det. Jag ska på Onsadag nu på rehab till kyminlinna igen, och där ska jag sluta injicera och lära mig att ta mina mediciner rätt. Sen när det är fixat är det dags för jobb och lägenhet. Och sen kan jag börja tänka på familj och shit like that. Det är det jag vill. Vara normal. För det här har söndrat mig så mycket att få förstår ens hur aggresivt beroende jag har och hur jävligt hårt det slår mig. Det är inte många som har fått se det, men jag ber om förlåtelse för dom som har hamnat vittna det här och handskas med det. Det är tungt för mig, men det är också jätte jätte tungt för er som är nära och ser på närhåll hur en av käraste förstör långsamt spruta för spruta sig själv till något som inte kan kallas för något männskligt. Förlåt, och jag ska göra allt för att det inte ska sluta sorligt! ps, Nu är amfetaminet slut och laskuna börjar och har knappa 3-5mg metadon. Måste nog börja fixa någo benzo eller liknande så jag inte går totalt sönder.