Now or never

Jag är trött på att vara en skitig narkoman. Även fast jag jobbar deltid på rehabcentret mentera så ska jag nu sluta med sprutor helt. Jag kastar varenda jävla nål bort. Jag vill inte leva en dag till det här livet. Inte ens någon gång för att festa. Helt slut.

Jag hatar att erkänna det, men pappa har haft rätt helatiden. Jag ska från och med imorgon sträva till ett bättre normalt liv. Jag är nöjd om ja kan vara frisk, ha ett jobb (Vad som helst) och en lägenhet. Och om jag vill uppnå dessa mål så måste jag göra något åt saken och genast. Min tid börjar ta slut, så det gäller att göra ändringar nu genast. Ett år till av det här livet så kan det va att jag inte har fler år kvar.

Jag ska på något sätt nu skaffa helt nytt socialt nätverk. Och sysselsätta mig så mycket jag kan, dvs. mera dagar på jobbet!

Jag klarade mig i ungefär 2 månader helt bra utan amfetamin och med att dricka min medicin.
Nu har jag sakta men säkert lärt mig att ta mina benzodiasepiner så som läkarn har rekommenderat.
Då är det bara att få metadonen under kontroll. Men det är simpelt. Helt enkelt att kasta ut alla sprutor och hämta metadonet varje dag från kliniken tills jag är så stark att jag inte frästas att missbruka medicinen.

Det här blir ett jävligt långt projekt. Men det här går inte att fixa på en dag. Jag måste binda mig till att hålla fast i många saker för att det här ska lyckas.

Jag har redan tänkt ut att jag ska fixa en kalender åt mig och laga upp ett dags schema. Det innehåller, mat och motion så jag får bort lite vikt och sanitära greijer som att duscha, tvätta tänderna och städa.

Om jag lyckas hålla det jag planerat så borde jag uppnå att klara av att bo i egen lägenhet, få upp min usliga kondition och jobba full tid på rehab centret. Men en dag i taget, en dag i taget. Men det var dags att jag gjorde ett beslut, för det kan inte börja förrän man beslutit att påriktigt försöka sitt bästa och mer!

Det kan vara att det kommer nått bakslag nu och då men jag måste bita i bara och fortsätta mot mitt mål en dag i taget!

Nu äntligen har jag nått den här punkten. Den punkten var man fått totalt nog av allt som rör sig kring narkotika. Jag har provat och sett allt. Drogvärlden har inget mer att erbjuda mig. Så varför fan hänga kvar som en slav?

Mitt ultimata mål är att i något skede jobba på riktigt, ha en nykter flickvän, egen lägenhet, bättre kondis och eventuellt sluta med metadon helt och ersätta det med lite mildare ämne som kallas för buprenorfin (Dvs. subutex och suboxone). Om jag verkligen lyckades trappa ner metadonen och börja suga suboxone så vore jag riktigt nöjd. Men det måste jag säga rakt att jag inte drömmer om att helt vara utan opiater, för det vet jag och alla andra och det är vetenskapligt omöjligt att jag någonsin kommer kunna leva ett liv med bra livskvalitet utan någon opiat. Så jag nöjer mig med att trappa ner så mycket jag kan och eventuellt kanske byta den ganska jävligt grovt tunga metadonen mot buprenorfin, vilket är ett ämne som inte belastar kroppen så mycket.

Men en sak är säker, jag ska inte iallafall lyfta på metadon och benzodiazepin doserna...  Jag har lärt mig redan att toleranserna följer efter dig hur mycket du än höjjer på dosen. Så bättre att en stund lida med 100mg tills kroppen vänjer sig till den dags dos oralt. Eftersom jag har användt majoriteten av min metadon dos intravenöst och jag har brukat mer än min lagliga dags dos nu i ett tag, så kommer jag vara lite sjuk när jag vänjer mig i att dricka metadonet. Men ljusa sidan är att jag nu har hittat rätt dos för benzodiazepinerna och tar dom som jag bör och jag äter inte längre sjuka mängder av dom.

Men jo, alltså alla olagliga och överlopps ämnen ska helt sluta (Vilket inte blir svårt, jag har redan ganska långt slutat olagliga medel) och medicinerna i rätt proportion till tolerans och inget missbruk av lagliga mediciner. Låter jävligt simpelt men det är allt annat! Första knepet för att göra det lättare är att bli av med alla sprutor så jag inte har någon spruta till hands om jag får frestelser. Och sen förstås att inte umgås med andra narkomaner, och jobba samt övrigt sysselsätta sig så mycket man bara kan. För tristhet är narkomanens värsta fiende. Det är när man har tråkigt som man är mest sårbar.

Till min fördel så får jag börja det här enorma projektet hemma hos mamma och jag har diskuterat med henne om det. Hon kommer vara som stöd och hon verkar faktiskt ha hopp för mig! Inget är omöjligt!

Wish me luck!