It can't rain every day

Nu har jag då varit en dag hemma. Nykter. Saknar faktiskt huset redan. Jag har faktiskt haft ångest nu och då. Över något som hände några dagar sedan. Ångest över sådant som hände för ett år sedan eller några månader sen. Minnen från det gamla. Men ändå skriker en röst i skallen att jag mår bäst i den skiten jag nu håller på att ta mig ur. Vad skulle det ha hänt om jag aldrig gick på vård? Hur hade jag spenderat mina 6 veckor. Högst antagligen hade jag stått på plats helatiden med sprutan i ena och bongen i andra handen. Men då hade jag ju inte haft något ansvar? Inte hade jag sprungit i kela eller sökt till skolor. Inte haft det ansvaret att ta hand om sig själv och vara nykter. Jag får ångest av allt ansvar som har fallit på mig nu. Eller helatiden har det funnits där men jag har helt enkelt inte bärt ansvar över något alls. Det lättaste skulle faktiskt nu vara att ta gameover och börja hasla buprenorfin igen. Men något gör att jag fortfarande är nykter? Något får mig att ta ansvar. Kanske jag faktiskt börjar bli vuxen. Eller hela min attityd mot drogvärlden har förändrats. Den är inte så trygg längre. Den kändes verkligen trygg. Även fast droger, våld och vapen helatiden snurrade kring dig, kändes det tryggt att vara där. Man hade en grupp psykopatiska narkomaner runt om sig. Ingen kunde såra dig. Du var känslolös. Du var en zombie som gick omkring på stan. Inget vad andra tänkte om dig sårade dig. Du kunde gömma dig bakom dina drogade ögon. Det var tryggt. Men nu måste jag bemöta världen som mig själv igen. Jag kan inte längre krypa in i minipsykos och leka död. Nahh, det här kan ju inte kännas så här i evigheter, det kan ju inte vara såhär länge mer. Eller jo det kan vara det i följande 2-3 veckor. Efter som jag gjorde ett stort misstag på lördagen. Fan vad smart jag var. Men det fick mig att inse realiteten. Jag är inte så jävla stark som jag trodde. Jag blir inte frisk på 6 veckor. Jag blir kanske aldrig helt frisk från det här. Jag måste kämpa med mina luster kanske ända tills jag dör? Då när jag första gången provade på amfetamin. Visste jag och jag sade till min vän; "Tästä lähetään, tän kun kerran tekee niin ei ole enää paluuta". Det är sant. Du vet hurdan känsla man får av det. Du kommer aldrig glömma den känslan. Du kommer genom dit liv att tänka på hur jävla bra man mår av det. Och det är faktiskt jävligt svårt att hitta något i livet som ger bättre känsla. Men det är ju inte meningen med livet. Att springa efter konstgjorda känslor. Man måste leva, njuta av livet sig själv och känna att man har uppnått något! Det är svårt ibland, men utan känslan av att man har lyckats med nått, kommer man aldrig fram i det här bajset. Nu börjar teksten bli aldeles för tankespridd. Dags att äta piller och gå och lägga sig!