Suljetun Osaston Astronautti

Mina skrifter från KHVY.

Dag 3.

Första gången jag "bloggar". Jag skriver för hand vid ett skrivbord inne i mitt rum.
Jag bor ensam i rummet, alla andra "kunder" har en rumskompis. De två första dagarna har varit ett rent helvete. Jag kom till en helt okännd stad, helt ny miljö och en massor med obekanta människor. Jag är helt utan kontakt till omvärlden. Jag saknar hem, till det fria och mina vänner. Men nu på den Tredje dagen lättar det. Jag har börjat lära känna människorna här och vänja mig till de strikta och exakta dagsrutinerna. Vi får röka när vi vill, bakom stängsel och galler. Vi går klockan halv 8 på morgonen tillsammans ut på länk som räcker en halvtimme. Första dagen hade jag abstinens men nu verkar det försvunnit. Jag har blivit erbjuden medicinering men jag har tackat nej till piller.

Dag 4.

Känns bra. Jag känner mig som en del av kommunityn nu. Tiden löper fortare och jag har lärt mig husets plikter och skyldigheter, plus att jag har bekantat mig med trevlig ny personal. Jag känner mig fortfarande lite liten för att jag är yngst i huset och jag har egentligen inte haft lika mycket problem och erfarenheter som de andra. Folket verkar se på mig som en yngling. Vilket jag är. Men de flästa är dock väldigt trevliga och har gjort ett väldigt positivt intryck på mig. Jag gillar alla i huset på sitt sätt och för deras individuella egenskaper. Alla är väldigt toleranta. Här är vi alla lika värda. Vilket känns bra. Äntligen börjar jag trivas här bättre än bra.

Dag 6.

Jag har insjuknat i flunssa. Tystnaden har börjat men det känns bra för jag vet att halva tiden är sutten. Det här stället är faktiskt som ett fängelse. Här finns folk som har suttit i fängelse och de säger detta ställe är värre. Vi kollade nyss på en riktigt sjukt psykedelisk film. Men men... Även fast stället är strikt och man knappt har frihet... Gillar jag personalen jävligt mycket. Och ännu mer gillar jag de andra kunderna. Vissa gillar jag jätte mycket. Deras humor är jävligt bra,, deras personligheter är alldeles unika, sådana jag aldrig tidigare har stött på. Jag kommer mer eller mindre sakna folket här.

Dag whatever.

För första gången känns detta ställe som... Hem?
Ja! Första gången jag tänker detta ställe som mitt hem. Jag börjar se detta ställe som ett mysigt ställe. Jag saknar inte hem till Lovisa för tillfället alls. Jag har inget där. Inget att göra eller leva för. Här... Finns alldeles ljuvliga människor som jag kommer överäns med.

Jag fann något intressant. Ett hårstrå. Mitt eget. Från tiden före dreadlocks. Långt blondt lockigt hår. Så många minnen som ligger i ett hårstrå.

Jag ringde en vän idag. Vi snackade ganska länge. Hon sade att hon kanske kan besöka. Det skulle jag värdera mycket. Jag väntar ivrigt på att få veta om hon är påväg.