Uni vittu tulla saa

Jag har en känsla inom mig. Den här känslan har nu varat i några dagar.
Jag är irriterad på vissa människor. Eller typ alla. Det känns som om jag varje morgon vaknade till en likadan dag. Likadan grå jävla fucking dag. Alla människor bara stör mig. Jag vill hälst ligga hemma. I mörkret. Jag är trött jämt, jag årkar inte göra något alls. De minsta lilla arbeten jag borde göra, har jag bara skuffat undan. Jag inte bara årkar längre. Det verkar som det inte längre fanns någon mening med det här hela? Inget värkar löna sig.

Skolan går jag i men inge pengar har jag. Skolan känns så jävla tung även fast jag inte ens gör något. Jag sitter där men inget värkar fastna. Jag sitter där för att få jävla kursprestationer, men det värkar ta en evighet förän det är slut.

Föräldrarna gnäller samma saker om och om igen. Varje dag samma jävla tjafs.
Gnäller på hur jävla lat jag är och får inget gjort. Såklart jag inte får något gjort när jag inte fan är inspirerad att göra nått. Varför fan skall jag göra något jag inte får någon typ av belöning av.

Jag värkar inte få min medicinering heller. Helvetes läkare kan inte sköta saker...

Vad är det för jävla point med det här hela skitet? Är det meningen att jag skall må dåligt? Är det här verkligen det som kallas för ett jävla fucking liv? Från dag till fucking dag samma saker. Inget nytt. Om jag ens hade något förnuftigt att göra. Som t.ex. jobb? Om jag hade pengar. Men nej. Jävla fitt skit jag har lust att ge upp.
Lägga mig och sova och aldrig mer vakna.

Ei taida olla
minusta enää jatkamaan
vaikka nähtävää on jäljellä
en jää silti katsomaan
tahdon levätä, tahdon silmät ummistaa
en nousta vähään aikaan
uni tullessaan saa tuoda veljen mukanaan
en palaa tähään aikaan