Jag får kalla kårar när jag får flashbackas... Emotionella flashbacks, jag känner den där känslan igen. Hopplöst, kallt, förävigt, ensam, paranoid, sjuk, laskut, den där onda cirkeln. Hela jävla missbrukar livet flyger förbi mina ögon när jag sitter och psykar mig själv. Jag måste bearbeta dessa saker. Jag måste gå igenom saker i mitt huvud. Och nu när jag inte längre har droger som min biljätt bort från alla bekymmer, måste jag bara helt enkelt ta sakerna som de kommer. Jag ser inte helt enkelt sakerna som jag såg de för några år sen. Jag ser inte en hel del missbrukar vänner utan jag ser hopplösa människor som inte längre vet hur de ska va. Jag ser inte en himmel med alla droger, utan en värld med fler downs än highs och bara bekymmer. Och sen att fatta att man själv har luggit kring allt det där... Huhhuh... Paranoia, eufori, sjuk.. Dom tusen olika missbrukar-känslorna. Något som ingen "utomstående" kan förstå eller ens inbilla sig. Man förstår inter hurdant helvete det är förän man själv är i den. Och man förstår det ännu bättre när man nästan kommit ut. Nästan... Nästan...
Hittade en vers som på något sätt beskriver den där känslan som jag hade innom mig de sista månaderna av förra året. Det var nog de sjukaste månaderna i mitt liv...
You know the feelin when your back is up against in the wall
People say that they love you but you ain't convinced at all
Tell 'em they full of shit and they'll tell you you're insecure
Calling you immature, does that make sense to y'all?
You ever feel like it's you against the whole world?
Like everybody is schemin even your own girl
Your homeboy seem to be countin your money
Tell em you ain't got it and he lookin at you funny
I'm feeling like I probably need to either leave the game alone
or either be the G to bang the chrome to get his name known
How does the Saigon story end? How?
Know what they're sayin for now?
Tilaa:
Lähetä kommentteja (Atom)
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti