Salainen Maailma.

En text jag lade ut 31.8.2010, men som jag ändrade mig om. Nu ändrade jag mig igen. Kanske bara bättre att låta den vara här.

Okej, nu är det ett tag sen jag skrev en riktig blog. Med riktig blog menar jag en lite längre text som uttrycker känslor och sinnestillstånd. Jag har inte helt enkelt kunnat skriva långt och seriöst. Har inte helt enkelt haft något speciellt om mitt liv att berätta. Eller något som helt enkelt är något man vågar skriva om. Okej, jag är ju väldigt liberal i min blog, jag är inte egentligen rädd för att skriva ner något här, för alla vet ju redan det mästa. Men iallafall here it goes.

Under sommaren har skett en massa saker. Psykoaktiviska substansser, Rehabilitering, en hel del "Romansser?", mera psykoaktivistka substansser, körkort, jobb och etc...
Allting som bara kan få min hjärna att dra mer kortslutning än det gjorde förr.
Okej, men ikväll började jag tänka på en sak.

För ett år sedan. Då visste jag inte vad problem är. Jag levde ett helt normalt liv. Inte något problem alls. Livet gick och kom, dag efter dag var det bara dans på rosor.

Men sen kom ett litet slag under bältet. Jag började bli det jag alltid hade avskytt. Det ledde igen till att jag blev en aning vilse innom mig själv och inte riktigt visste vad jag skulle göra. Detta igen ledde till en hel del problem med mitt drickande. Detta igen ledde till en helmassa saker, som sen igen ledde till en hel massa saker. Till slut slutade allting med att jag hittade mig själv på Kouvolan Huumevieroitus Yksikkö. Allting gick så fort. Jag hann knappt fatta vad saken handlade om när jag redan förde in mina greijer på rehabilitets centret. Hela året har gått förbi som en raket. Sen jag skrev första bloggen började det. Och nu har jag redan postat över 300 gånger? Och jag minns det som gårdagen när jag första gången tänkte prova på att blogga.

Men men, det jag egentligen ville skriva om, var det att en del gamla lågor och passioner har börjat flamma upp igen. Out of fucking nowhere. Jag märket speciellt det för en månad sedan. Jag träffade en gammal "brud". Från jätte långt i tiden... Men endå var det något som fick de samma gamla känslorna att bullra innom mig. Och det var det som var krongligt. De ville inte sluta.

Okej, det tog sin stund... Men sen kom det igen samma gamla skit i bilden. Jag tröck ner alla stormande känslor med en hel del, ni vet, skit... Och tadaa, jag glömde hela saken.

Men är det såhär som mitt liv är menat att vara? Från känsla till känsla, och från drog till drog? Är det faktiskt så det fungerar innom mig? Desto mer jag tänker på gamla saker, och saltet börjar kännas i såren, desto mer blir jag sugen på att bara skita i allt och ta något som gör livet bättre för en kväll.

Allting virar omkring i huvudet just nu. Precis allt. Det om alla och allt. Allting jag har upplevt under sista året. Allting just nu i min hjärna, plus alla tryck för skola och framtid. Jag håller på att explodera.

Jag måste än en gång säga det. Håll din värsta fiende nära dig. Älska din fiende. Ja, det gör jag faktiskt, ibland mer än något annat... Nu har jag än en gång förlorat lite i min kamp. I min kamp mot min värsta fiende. Fienden är för nära. Redan tanken på att det finns ger mina ögon en sinnesjuk blick. Jag kan göra det när som helst. Jag kan ta och göra det. Just nu. Och imorgon, och övermorgon. Och nästa vecka. Det finns här och nu, i min ficka. "Nielen tappioni".


Mun aika on palaneena savuna taivaalla
Mä yritän tehä samaan aikaan kaikkee
Ku yhteen keskittyminen on vaan liian vaikeet
Mä oon lapsi hyppimäs taivaalta kuuta
En voi sitä saada mutten haluu mitään muuta