I'm sure, alone at night, The agonies come back.

På dagarna går allt bra. Jag mår skit bra och jag får allting gjort och känner mig super. Men när natten närmar sig, blir jag allt mer raslös. Inatt är det samma jävla circus igen. Jag kan inte sova. Jag låg med kniven brevid mig. Nu sitter jag här med tända ljus, i mörkret och ser på lågorna. Dörrarna är låsta.  Jag skjöt i mig lite för att få bort alla dessa tankar. Jag gick ut på en cigg och tog med mig kniven. Jag tror jag börjar tappa sista skruvarna i mitt huvud. Som min goda vän sade (Kaikki muumit lähti laaksosta, vain nipsu jäi sinne hengialee). Jag är inte ett dugg trött, men ändå jävligt trött och slut. När jag stänger mina ögon, ser jag allting. Allt, alla, alla är förädare. Jag kan inte göra något annat än att sätta ner mig här och skriva om det här. I'm on the end of a shooting range, and everyone is fireing at me, with full automatic fire. Så känns det. Klockan är 3:25. Jag börjar så småning om fatta vad som rörde sig i Nikki Sixx huvud då han var ner knarkad. Men vad fan? Jag har inte gått på stimulanter, inte tagit amfetamin, har inte vakat. Har tagit lite MDMA nu och då, men det är allt. Jag går nu på full antipsykotisk medicinering, jag har höjjt doserna igen. Men nä. Ändå håller jag på att flippa för mig själv. Jag tror att jag inte går till skolan imorgon. Jag har inte mycket kvar av den hela knappen av buprenorfin jag köpte idag..Jag börjar känna mig väldigt ostabil. Jag saknar killarna på rehab. Jag saknar hela rehab, där hade jag tid för att få huvudet klart. Där var jag min egna värld, väldigt lite kontakt med såna jag känner. Borta. Där hjälper folk att hantera mina tankar. Där får man gå sönder, falla i tusen små bitar på gålvet. Men där är alltid någon som limmar ihop dig... Jag kan knappt vänta tills jag åker till Sverige. Det är min egna värld. Det har alltid varit ett ställe för mig där jag kan ta time-out från allt som händer här. Där bryr jag mig fan i vad som pågår på hemmafronten. Jag är nere i hålet igen. Japp, det hålet. Och ingen är här för att rädda mig. Det här är inte längre normal depression, jag börjar bli dum i hjärnan. Riktigt kuckuu. Jag har inte sagt eller visast något om det här utåt eller allmänt. Jag har hållit det här för mig själv och för min dagbok/blogg. Jag tror jag verkar ganska som en normal människa sådär annors utåt sett. Men det är det som pågår i mitt huvud. Det som ingen ser. Och det blir till ren vansinne när jag är ensam i mitt rum på natten? What the fuck? Seriously... Jag skrämmer mig själv imellan. Hur jävla konstiga saker som pågår i mitt huvud och vad jag gör här inne. Tända ljus? Kniven? What the fuck was all that about? Jag hittar ingen förklaring för det sjäv heller? Och ännu 2 veckor tills jag har nästa läkartid. Jag tror jag nog får honom att skriva mig benzodiazepiner. I really fucking need those fucking pills! Jag tror jag skjuter i mig det sista jag har och försöker gå och lägga mig.

Have I gone mad? I'm afraid so. You're entirely bonkers. But I'll tell you a secret. All the best people are.

See the pain in my heart
See the scars deep inside
My God, I'm down in this hole again
With the laughter I smile
With the tears that i cry
Keep going down this road called life
Don't need your sympathy
I just want for this silence
To stop killing me