Det går bättre och bättre. Jag har faktiskt börjat bli van med att vara på jobb och jag har kommit in i den vanliga dags rytmen. Jag har dessutom hållit mig borta från amfetamin. Fritiden spenderar jag bra och jag mår bra för tillfället. Det känns inte heller så skrämmande att tänka på studierna. Det kommer nog gå bra om det hålls på det här viset. Det finns dock ännu saker som jag väntar på och hoppas på att går bra, men det blir nog som det ska. Hoppas jag. Jag hade aldrig trott på att jag skulle ha kommit till den här punkten. Jobb, studier, normalt liv. Jag är faktiskt stålt över mig själv. För inte så länge sen, så verkade det som om jag var förävigt dömt till att knarka och jag kännde mig totalt värdelös. Hade inget intresse för att sluta eller skarpa heller. Men men, det har blivit annorlunda nu. Jag har inte ens märkt hur jag har ändrat mig. Men jag ändrar mig och skarpar alltid i mellan, men sen igen så drar jag mig ner efter en tid. Det är som en berg och dalbana. Men hoppas på att jag inte får någon orsak eller lust att gå ner igen. Jag brukar skita och dra ner mig om det kommer motgångar. Då känner jag för att jag har en orsak och då ger jag för fullt och bryr mig inte om något annat. Dålig vana, men ska försöka motarbeta det. Hoppas nu på att det här såkallade "nya livet (normala livet)" håller. Over and out.
What's behind the door I wonder
Must be brighter than my past
Will I feel a little different when I take myself across?
Was it really worth the journey; was it just a foolish task?
Did I take the steps I wanted?
Was it just a state of mind?
Tilaa:
Lähetä kommentteja (Atom)
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti