Dirty parquet

Är det här påriktigt jag som skriver allt detta? Jag läste igenom min egna blogg och jag blev en aning chockad. Är det jag eller någon annan som sitter vid tangentbordet och knappar in de här känsloladdade texterna? När jag ser på mig själv ser jag mig som en person som inte gärna uttrycker sina kännslor i allmänheten. Eller för att vara mer exakt så såg jag mig själv som en sådan person. Jag har förändrats mycket på sista tiderna, mot ett sämre eller ett bättre håll, det vet jag ej än? Förr ansåg jag att personer som låter kännslorna styra deras liv, var på något sätt mycket mer svagare än personer som kunde stå imot kännslor och kväva dom. Det var en styrcka att inte låta folk komma för nära en, det var en positiv egenskap att inte bry sig om andras kännslor heller. Men nu har jag tappat den tanken helt. Har jag själv blivit svag? Eller kanske jag håller på att bli vuxen? Hur som helst, har jag nu på senaste tiderna varit jätte kännslo-styrd, och jag kan inte göra något åt saken. Har jag nu blivit riktigt allvarligt förälskad? Om jag varit i tro, skulle jag ha sagt "Det vet bara gud". Men i min värld existerar ingen gud. Så inte ens han kan veta. Men denna kännsla är så underbar, jag har blivit beroende av kännslan. Kännslan av att vara nära en viss person.
Men är jag själv en person som förtjänar någon som vill vara nära mig? Det är också en jävligt bra fråga. Min livstil är kanske inte riktigt den finaste.
Men men... Jag måste bara börja acceptera situationen som den är, lik som jag gjorde senast. Jag måste komma fram med hur jag känner och inte försöka kväva mina kännslor. Man blir bara kukku av sådant. Jag är en mänsklig varelse bland er alla andra. Jag trivs som mig själv och nu för fan skall jag vara mig själv! Och jag trivs med henne också, och det är ju det viktigaste, right?
Så, jag har egentligen inga problem? Eller borde väl inte ha? Nu känner jag mig hel. Förr var jag en splittrad person, som desperat försökte plocka upp bitarna från det smutsiga parkett gålvet.

My psyche is in pieces
I'm shattering into pieces on the floor
The situation isn't in my control
Series of gristle and teeth fall on the floor
Chips of bone, gums, excretions, bits of scalp are spilled, bad smells spread out on the apartment
But no one can hear what happens behind the drawn curtain
My psyche is in pieces on the floor

Precis, en exakt beskrivning på vad som mitt gamla jag kännde. Jag försökte sy ihop mig helatiden, jag försökte ensam fixa mig. Tills jag för en tid sen märkte att en person behöver någon som hjälper dig. Personen behöver inte ens vara närvarande eller tala till dig, det räcker att de finns en person som du fixar dig själv för. Så att du själv har något viktigare i livet att leva för. Ensam klarar man sig aldrig. Nu har jag igen blivit jätte mycket klokare genom att skriva blogg. Men nu är jag hel. Jag är ihopsydd, jag är en ny människa. Jag saknar så mycket efter....

Love me, I whisper quietly
For I have only this dirty parquet
Nothing else, nothing else
I love you, I whisper quietly
I have only this dirty parquet
No other reality

I hold on to both ends so I wouldn't explode
I have to pull myself together
They tortured, I revealed
I lied but I confessed