Om jag fick önska vad som helst. Då skulle jag önska jag fick tillbaka mitt hår. Håret var också något som skyddade en. Det var som en hjälm på huvudet. Det skyddade inte för fysiska skador men det hade en jävligt intressant psykologisk effekt. Jag kunde gömma mig i mitt hår. Ingen kunde stirra mig i nacken då. Mitt hår skyddade mig. Nu är huvudet bart och folk kan se mig.
Om jag nu skulle gå tillbaka i tiden och träffa mig själv förra sommaren, skulle jag högst antagligen få stryk av mig själv. Han (jag i det förflutna) skulle skämmas ögonen ur sig om han såg hur han skulle komma att bli.
Får också se hur det blir med måndagens konsert. Det kommer att kännas jätte kånstigt när jag inte har hår att vifta med. Jag är nu en av de normala personerna som går på konsert. Förr var jag ju en av dedär långhåriga tonårs idioterna som njöt av att se radikala ut. Nu är jag bara en vanlig pojke... Jag vill inte vara vanlig. Jag är rädd för att jag håller på att bli normal.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti