Marshland

Idag på filosofi lektionen diskuterade vi om bloggande. Läraren ställde mig en bra fråga. Vill jag att människor läser det vad jag skriver. Jag kunde inte riktigt besvara frågan. Ibland känns det som om jag bara skrev ut för mig själv, så att jag själv skall komma ihåg, hur jag kännde och vad jag gjorde en viss dag. Men dock är det också viktigt för mig att jag förmedlar ett meddelande åt publiken.
Jag är en person som gillar att tala och bli hörd. Jag är en person som njuter av att bli sedd. Men mest tycker jag om när folk inte riktigt förstår, eller hamnar tenka på vad jag menar och säger.
Jag är ej längre säker på skriver jag dessa absurda och "tvådelade personlighets" texterna för att jag sjäv skall förstå mig själv bättre eller för att andra skall förstå, eller bara bli mera förvirrade?

När jag dyker djupare in i mina egna tankar och min personlighet, märker jag att mina kännslor är helt som dag och natt ibland. Detta kan bero på att jag ännu är ung och hormonerna och hjärnan inte ännu är i balans.
Men hur som hälst, har jag fått ihop en tanke idag. Jag är en del av samhället. Min uppgift är att gå på jobb och skaffa familj, fortplantta mig och dö. Jag är ett kugghjul i en stor maskin. Men jag är en så liten del av en så stor helhet att jag är obetydlig. Om jag lämnade denna värld, skulle alla delar som jag påvärkade i maskinen hitta ett nytt kugghjul och maskinen skulle fortsätta fungera. Maskinen klarar sig utan mig men jag klarar mig inte utan maskinen. Jag har ej en fri vilja. Vad är meningen med livet om du inte har en fri vilja? Allting är bestämt i förväg hur du skall leva. Okej, du har friheten att välja jobb, fru/man, barn, hem. Men ändå går du i samma mönster. Mönstret kan du inte ändra på. Om du inte går med i mönstret blir du snabbt utanför samhället. Maskinen... Du måste vara en del av maskinen för att överleva.
Det känns hemskt för mig när jag tänker på min framtid. Framtiden kommer att vara grå och tråkig. Jobba sen hem, Jobba sen hem, Repeat tills veckslut sen är man full. Det känns jobbigt att jag måste kämpa och slita för att få ett jobb, fru och hem.
Livet går bara ut på att kämpa sig igenom. Varför skall man anstränga sig, varför skall man bara pina sig. Kan man inte bara ge upp? Mindre smärta. Bara ta och lägga sig ner och dricka eller knarcka bårt sig? Vad är det igentligen man lever för?

Lever man för andra människor? Nej, det tror jag inte. Även fast du skulle dö, glömmer människorna dig och hittar en ny människa som uppfuller din plats. Och vad är det för speciellt med människor då? Vi är alla bara celler. Vi är bara kött och ben? Samma som vi äter i kötta soppa. Ska vi leva för kärlek då? Det är ju bara en kemisk reaktion i hjärnan?
Ska vi leva för att lära oss? Vi dör ju endå, sen går all lärdom till spillo. Min röst är bara vibrerande luft, mina tankar är bara electriska impulser, jag är bara celler byggda av atomer.
Jag är ingen supervarelse. Jag är bara ett djur bland de andra. Jag är ett med jorden. Jag är ett med universumet. Jag är ett med sanningen.

Är livet värt att leva?

Nothing that I say or do, Matters to the
Big machine. Nothing that I think or
Feel, matters to the big machine. If I am
Dead when tomorrow's gone,
The big machine will just move on.

Marshland - Mortiis