Tämä Puoli

Hela dagen har varit som en tragisk film. Alla knirr och knarr hörs som höga ljud och röster är distanta. Det är blurrigt och allting går i slowmotion. Ibland piper det i öronen. Nej jag har inte rökt hash. Jag vet inte vad det här beror på. Jag drömde mardrömar hela natten. Jag drömde om mina så kallade "problem". Har aldrig varit så sugen på det som imorse när jag vaknade. Min kropp nästan krävde det för att jag skulle ha sluppit upp ur sängen.
Är det verkligen den ända vägen ut ur det här?
Att fortsätta. Att fortsätta tills det tar livet av mig. Det kanske är en kort väg, men definitivt inte lika smärtsam som det här. Vad väljer man då? Den ensamma korta enkla vägen som kanske inte gör så ont åt dig själv men ont åt dina medmänniskor. Eller den långa smärtsamma som kanske i något skede blir till något och man kan ta hand om sina medmänniskor, och de kan ta hand om en själv. Jag är ändå sist och slutligen en självisk människa. Jag gör oftast det som jag mäst njuter av och inte alltid tänker på de andra. Eller det fanns en tid som jag faktiskt brydde mig om vissa människors kännslor, och bryr mig fortfarande. Igår märkte jag det. Igår märkte jag att jag ganska mycket har ignorerat vissa personer och deras kännslor. Eller nej inte ignorerat, men inte bara märkt dem tidigare.
Jag står igen inför en frästelse. Och när jag har frästelser måste jag göra val. Nu måste jag välja igen hurdan stig jag skall fortsätta på. Jag hatar mig själv för den här svagheten.

Tämä puoli opettaa itseänsä vihaamaan
Aion kauas vaeltaa, etsin paikkaa kauniimpaa,
Tämä puoli otteessaan pitää monta kulkijaa
Tahdon kauas matkustaa, paikkaan kauniimpaan,
siellä saan kaipaamani rauhaa