Men nu verkar jag vara i den punkten att sakerna börjar vara dåligt. Har nog missbrukat alldeles för mycket. Jag börjar höra ljud och börjar noijja helt för mycket. Jag hör och känner insekter på min hud som inte finns. Eller så tror jag, men vet inte riktigt kan om jag kan lita på mina sinnen. Jag har aldrig sett mina armar i det här skicket. För att injicera en spruta måst jag sticka mig minst 5 gånger före jag hittar ådran. Har inte heller helt enkelt råd med sprutor så sticker alldeles för många gånger med samma spruta. Inte råd med droger för den delen heller så jag har igen börjat samla skuld på mig.
Det känns hopplöst. Framtiden ser inte så bra ut nu. Det känns så jävla illa när jag tänker på att jag inte har pengar och jag måste verkligen få min dos imoron, i övermorgon, dagen efter det och ända fram till nästa vår kanske. Det är otroligt många doser. Och jag ska börja studera i det här skicket. Korvaushoito är nog det enda som kan rädda mig nu. Men det är lång tid till det. Måst väl bara orka. Fast det känns som om det var bäst att ge upp. Jag är verkligen lite deppad att jag har kommit till den här punkten igen. Det verkade ändå som om allt var okej, men nu har jag insett hur jävla bårta jag är. Om jag skulle bara ta buprenorfin skulle det inte vara såhär, men när jag nu har tryckt i mig allt annat och mycket...
Mamma för den delen vet nu att jag använder. Jag kan ju inte helt enkelt dölja det mer. Jag kom hem igår klockan 12 på dagen, skit hög på amfetamin, buprenorfin och brass, och såg henne rakt i ögonen och sade att jag inte har tagit något. Haha hon var inte så nöjd, men hon sade typ: "Jag kan inte påverka dina val, men du kan väl i allafall informera mig om du inte tänker komma hem på natten så jag inte behöver oroa mig om att du har kört ihjäl dig eller tagit överdos. Tack Mamma nu har du förstått det...
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti