Nu har det då börjat igen. Jag sov på dagen. Det är ett dåligt tecken på att jag börjar gå i nedförsbacke igen. Tomma kännslan i kroppen äter upp mig. Jag kollapsar in i ett tomt hål som sitter inne i mig. Så känns det. Det som är mäst intressant med situationen är det att det egentligen inte finns en orsak varför jag känner på det här sättet. Det har aldrig funnits en orsak, jag bara mår så här. Dagarna känns tunga och inget inspirerar mig längre. Jag förstår ej heller hur detta kan vara möjligt för jag har det jävligt bra ställt nu. Jag har allt jag behöver och inget egentligen som stör mig. Jodå, kanske kylan där ute. Vintern tar livet av mig. Med hopp i ögonen ser jag fram emot sommaren. För jag vet att då får jag upp stämmningen. Redan det att snön skulle dra åt helvete skulle få mig att må bättre. Men hur som helst jag kommer få lite bättre att vara snart om en stund när jag åker till valkom för att träffa en gammal vän.
Tiedän, en näe kevättä, en jaksa talven yli.
Tahdon vain hetken lämpöä, hetken sylissäsi.
En mieli mitään sen enempää, vain yhden kauniin muiston.
En tule näkemään kevättä, en elä talven yli.
Tilaa:
Lähetä kommentteja (Atom)
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti